Tolv palestinska kvinnor berättar om sina liv och sitt Palestina med den röda tråden brodyr. Alla dessa kvinnor, allt från aktivister till professor, hemmafru, psykolog, sångare, advokat, författare och arkitekt har brodyren gemensamt. De har olika perspektiv och infallsvinklar men alla har personliga känslor kopplade till brodering och Palestina. En del har genomlevt hela processen medan andra knappt känner till Palestina annat än att det är ett hemland från svunna generationer.
Carol Mansours koncept är enkel. Be tolv vältaliga personer berätta sin historia och du får ihop en innehållsrik historia om ett land. Berättelsen om Palestina behöver inte några dramatiska element pålagda i efterhand. Kvinnornas verklighet är tragiskt dramatiska i sig. Det finns ingen sentimentalitet här utan verkliga människors historier.
Många av kvinnorna i dokumentären har startat organisationer, agerat i organisationer, skrivit, filmat och gjort annat synligt i omvärlden. Ett par av dem har ur ett yrkesmässigt perspektiv levt mer blygsamt. En av dessa är Dina Nasser som arbetar som sjuksköterska. Hon berättar en av filmens mest talande och smärtsamma historier om hur läget för palestinier gjort att hon och hennes man inte kan leva tillsammans. Hon och barnen åker där han är men måste återvända till Jerusalem efter en kort tid för att formellt inte anses ha brutit sin tillhörighet till staden. Samtidigt godkänner inte Israel hennes man som anhöriginvandrare. På ett väldigt enkelt sätt tydliggör Nasser hur påtaglig ockupationens påverkan är på människors vardag.