I filmen ”Monica Z” från 2013 utmålades hennes far som en syrlig man vars stöd för hennes musikkarriär var obefintlig. Verkligheten hade sett helt annorlunda ut. Monica Zetterlunds pappa var en av de största supportrarna till dotterns musikaliska ambitioner. När filmen kom till biograferna uppstod debatten om hur mycket det är befogat att ändra i en historia baserad på verkligheten.
Robert Burdreau gör en liknande förändring med skillnaden att här framstår jazzmusikern Chet Baker mer mjuk och välvillig än hur de i hans närhet uppfattade honom. Baker som var missbrukare i hela sitt liv porträtteras här i vad som kan beskrivas som en drömsekvens. Tänk om Chet Baker försökte lägga av med drogerna under en period? Tänk om en älskande kvinnas beröring kunde få honom på rätt väg?
”Born To Be Blue” utspelar sig på 60-talet. Baker spelar sig själv i filmen om hans liv. Han kommer nära Jane som gestaltar hans exfru. Hon som inte vill dejta medspelare charmas. En kväll efter en dejt attackeras Chet Baker av sin langare. Slagsmålet lämnar honom tandlös i främre delen av käken. Samtidigt som han rehabiliteras lovar han Jane att sluta med drogerna. Vägen tillbaka är oändligt lång. Skadan gör det svårare än någonsin att spela trumpet.
Ethan Hawke är strålande i rollen som Chet Baker. I honom syns skörheten och arrogansen. Självförtroendet är svagt och han tror sig inte kunna spela lika väl utan hjälp av medicinerna. Men han försöker in i märgen. Däremot klarar han inte av att prioritera sitt välmående framför de felfria toner han får fram med heroinets hjälp. Hawke balanserar mellan skriande allvar och barnslig själviskhet. Han lyckas verkligen porträttera den inre kampen. Storslagna stunder av dramatik saknas. Hawke skriker inte ut sin smärta och längtan. Däremot spelar han desperationen på hoppets lina utomordentligt. Dessutom har han och Carmen Ejogo en gnistrande kemi som verkligen gör kärlekshistorien trovärdig. Bara av att se dem tillsammans förstår jag varför denna fiktiva del av Chet Baker vill göra allt för att hålla sig ren.
Robert Budreaus skildring av Chet Baker handlar egentligen inte om genialiske musikern. Istället är det en smärtsam saga om missbruk. Beroendet är obarmhärtig och självdestruktiv. Eventuellt signalerar filmen ibland att Baker faktiskt var en bättre musiker med drogruset i blodet. Vem vet, Chet Baker själv testade aldrig utan. Som film är ”Born To Be Blue” en vacker berättelse om hopp, även när inga förutsättningar finns för dess existens.