Anna Odell gjorde sig känd genom ett konstprojekt, ett omtalat specialarbete där hon spelade psykisk sjuk person och försatte myndigheter i ett verkligt kristillstånd med sin installation. Mycket sades om henne från olika perspektiv. Hon fick både kritik för att vara oansvarig och hyllades för att hon lyfte den viktiga frågan kring psykisk ohälsa samt samhällets resursanvändning. 2013 fick hon enbart uppskattning när hon debuterade med långfilmen "Återträffen". Med all rätt eftersom hennes debutfilm var en stark och reflekterande studie i gruppdynamik. Hon var debutanten som nådde nivåer som Thomas Vinterbergs "Festen".
Fem år senare återvänder hon med "X&Y", en film som ifrågasätter machorollen genom att vilja undersöka manligt och kvinnligt. Filmen är bland dem mer meta som finns. Odell och Mikael Persbrandt spelar en konstnär och en skådespelare som ska göra ett filmprojekt tillsammans. Det börjar med att de sitter i en studio förklädd till förhörsrum och samtalar om hur pass mycket attraherade de är av varandra. Sex blir snabbt ett huvudämne. Konceptet alfahanne slängs upp var och varannan minut. Persbrandts, eller skådespelarens, mediala bild fascinerar Odell. De bestämmer att i filmprojektet ska de både spela upp en sexscen och sedan ha verklig sex framför kameran. Inte långt efter blir dock Odell uppringd av sin producent som säger att Persbrandts agenter sagt ifrån om verklig sex. Då bestämmer sig regissören för att ta in flera skådespelare som ska spela deras alter egon.
Någonstans mellan alla metadiskussioner, alter egon och nivåer av perspektiv finns en givande, symboliktung och tankeutmanande film. Men den grävs djupt ner av filtret Anna Odell. Där "Återträffen" reflekterade samhället är "X&Y" ett evigt egoprojekt om Odell. Vilket är föga intressant när vi inte ens får veta vem hon är.
"X&Y" är framförallt skådespeleriets triumf. Odell flankeras av ett gäng stjärnskådespelare som verkligen levererar med djup och flexibilitet. Vilket ännu mer förstärker vilken usel skådespelare Anna Odell är. Om någon har trott att skådespelare är den minst viktiga komponenten eller bara tjänar eget syfte behöver den bara se "X&Y" för att förstå hur avsaknaden av skådespeleri kan förstöra en film. Det är svårt att fokusera på annat när Odell är i förgrunden och verkar finnas mer än spela. I sina sämsta stunder är hon en ofantlig amatör. I "Återträffen" kompenserade berättandet för hennes brister. Här skuggar hennes brist hela produktionen.