Viggo Mortensen är den internationelle skådespelaren personifierad. Han är uppvuxen på tre kontinenter och talar fem språk. Sedan 2010 har han hunnit arbetat med regissörer från Australien, Brasilien, Kanada, Argentina, Iran och Danmark, i vitt skilda filmer.
Faktum är att han sedan det publika genombrottet med rollen som Aragorn i ”Sagan om ringen”-filmerna har han inte satsat på ett enda säkert kort – inga superhjältefilmer eller romantiska komedier. Lejonparten av hans roller har varit i oberoende filmprojekt med små budgetar, där Mortensens medverkan har varit avgörande för att de över huvud taget har kunnat förverkligas.
I den franska filmen ”Far from men” spelar han Daru, en lärare i 1950-talets Algeriet som lär Atlasbergens barn att läsa och skriva på den franska ockupationsmaktens språk. Men självständighetskampen har inletts, och när Daru tvångskommenderas att föra en mordmisstänkt man (Reda Kateb) över bergen för att ställas inför rätta hamnar de mitt i skottelden. Samtidigt växer en ömsesidig respekt och förståelse fram mellan de båda männen.
Det är en visuellt slående och ömsint berättad film, och regissören David Oelhoffen spelar på alla Mortensens styrkor. Han får tala franska, arabiska och spanska, och hans filmstjärneintensitet ges precis lagom mycket plats. Framför allt gör han Daru till en medkännande, rättrådig person som står i skarp kontrast mot det moraliska mörkret runt omkring honom – en sorts vägvisare genom krigets dimridåer, som är lika välbehövlig nu som för 60 år sedan.
Filmen gör en rejäl vurpa, i skildringen av en algerisk bordell som något slags spa för slitna vandrare, som man lämnar vederkvickt och nykammad. I övrigt är ”Far from men” ännu en påminnelse om att det behövs fler skådespelare som Viggo Mortensen. (TT)