Att kunna gå utanför sin trygghetszon är inte en förmåga alla är begåvade med. Människan kan till och med fortsätta göra något som inte fungerar på grund av svårigheterna att våga sig utanför ramarna. Filmregissörer faller också för det här. Ulf Malmros har kört vad som varit ett vinnande koncept ett bra tag. Så plötsligt vrider han om och lyfter med ”Min så kallade mamma”. Skulle du inte veta att denne man också gjort ”Bröllopsfotografen”, ”Mammas pojkar” och ”Smala Sussie” hade kopplingen inte varit självklar. Den komik som var deras kännetecken har nu brett väg för allvaret. Malmros tar sig fram i ljuset genom att gå djupare in i mörkret än han brukar.
Ett av filmens starkaste kort är huvudrollsinnehavarna Michael Nyqvist och Vera Vitali som far och dotter. Att Nyqvist är en skicklig skådespelare är ingen hemlighet men i den här rollen blomstrar han rejält. Det är ett rent nöje att se honom gå från snobbig skådespelare utan emotionella band till hjärnskadade mannen som förvandlas till ett barn. För det är med minimala nyanser som han lyckas ändra sig men med stort resultat. Hans Martin är som två helt olika människor men du kan inte peka på speciellt mycket som ändrat sig egentligen. Vera Vitali spelar sin sorgsna karaktär med integritet och minimalism. Hon skådespelar såsom många är i verkligheten, med små gester och ovillighet att släppa fram allt. Båda karaktärer är starkt nyanserade. Tillsammans med en rörande historia i bakgrunden skapar de magi av kaliber vi sällan får uppleva.
Två veckor efter att ha sett den blir jag fortfarande både varm inombords och imponerad av Nyqvist och Vitalis vitala föreställning.
Många filmer berättas ur perspektivet att någon är en förlorare i livet. Blicken på dessa karaktärer är med ömkan. I ”Min så kallade pappa” är det inte synd om människor och de behandlas med respekt av regissören. Martin och Malin må slåss mot svåröverkomliga hinder men de är inte patetiska, de är människor. Även sidokaraktärerna visas med bredd. Autenticitet och värme är två bärande krafter i Malmros regi. Verkligheten som den är, varken mer eller mindre, presenteras trovärdigt. Respekten för karaktärerna matchas av hänsyn och värme i berättelsen. Helheten strösslas med humor – i precis lagom dos.
Allt detta är helt makalöst med tanke på att Ulf Malmros förra film var ”Mammas pojkar” som förvisso var rolig i några scener, men filmerna spelar i helt olika ligor. Vem hade trott att det skulle bli såhär bra?