Bitterhet sägs vara en effekt av att inte ha fått sina önskemål besvarade för länge. Ett ämne som är ganska central i Nuri Bilge Ceylans över tre timmar långa ”Det vildväxande päronträdet”. Regissören utforskar den realitet som livet ofta präglas av, vi får inte allt vi önskar oss. Det finns ett gap mellan önskemålen och hur livet sedan spelas upp. En kontemplativ film som med långsam tempo och pauser manar till reflektion. Livets skönhet, livet hårdhet, de saker som drabbar oss, de saker vi tar oss an. Ceylans film är en vardagsflykt som flyr in i livet självt, som drar i bromsen så att du kan sjunka in i en väldigt vanlig värld med vanliga problem.
Sinan återvänder till sin hemby efter att ha studerat till lärare. Han har ett sista moment kvar, men väl hemma är han mer intresserad av att få sin bok publicerad. Hemkomsten är inte en sprakande fest utan återgång till en familj som sliter för att få lycka trots svårigheter som kantar deras liv. Problemen är inte dramatiska eller kontroversiella utan som droppar som långsamt gör hål i stenen. Mycket av fokus hamnar på relationen mellan far och son. Två mycket felande rollfigurer och samtidigt väldigt mänskliga. Två män som vill väl men ständigt missförstår och sårar varandra. En ung man som inte förlikat sig med livets tyngd och därför överför ilskan mot världen till sin otillräckliga far. Fadern, som uppenbart älskar sin familj, kan inte vika från de laster som försvårar hans familjeliv. Människor som inte helt passar in i dagens samhälle, men är som vilken av oss som helst.
”Det vildväxande päronträdet” skildrar livet på ett väldigt trovärdigt sätt. Skådespelarna gestaltar som om de aldrig vet om någon kamera på plats. Känslan som tittare är att du bevittnar något verkligt. Speciellt Murat Cemcir i rollen som fadern fångar dig på ett ovanligt autentiskt sätt. Han gör dig till en deltagare i livet.
Gökhan Tiryakis foto är också ett starkt kort i filmen. Genom kameran gifter han vardag med magi. Dessa skiftningar av bild passar perfekt till en berättelse om livet med metaforer i varje hörn.
Största problemet med ”Det vildväxande päronträdet” är dess längd. Utan problem hade den kunnat bli mer kompakt och tillfredsställande på två timmar. Förvisso finns en fördel i att scener ibland får ta tid men strax över tre timmar är för länge. Längden gör att delar blir lite för fragmenterade. Filmen kräver generellt ganska mycket av sin tittare, men belönar också med tiden. Tiden är bara ganska avlägsen.