Antoine är rockmusikern som tröttnat på sitt liv, på melankoli och framförallt på konstanta problem med sömnlöshet. Han lämnar scenen mitt i en spelning med en resväska. Efter en tids manglande på arbetsförmedlingen får han vaktmästartjänst i ett bostadshus. Arbetet är drömjobbet för Antoine, äntligen ska han få vara i fred med enklare sysslor. Egentligen är han inte speciellt kvalificerad men Mathilde upplever något lugnande hos honom och vill ha Antoine för tjänsten.
Svenska titeln anspelar på någon form av parkomedi. Mathilde och Antoine finner förvisso en form av vänskap hos varandra men berättelsen är om något helt annat. Medan Antoine behöver droger för att klara sig mot våg av ångest är Mathilde ett evigt orosmoln utan ro i sikte. Sällan har psykiska problem skildrats så autentiskt som i ”Min vän Antoine”. Deras vänskap till trots handlar filmen alltså om svårigheter och depressioner i livet.
Catherine Deneuve och Gustave Kervern är väldigt naturliga i rollerna som Mathilde och Antoine. Det går att känna vaktmästarens frustration och oro ända in i själen med Kerverns utmärkta spel. Som tittare vill jag lägga en lugnande hand på Mathildes axel för Deneuve spelar ångesten med hela kroppen. Allt från hennes blickar, osäkerhet till proaktivitet stavar bekymmer och plågor.
”Min vän Antoine” har en väldigt vacker och öm ton. Dess enda brist är att utvecklingen i historien kommer lite sent. Efter en introduktion bromsar Pierre Salvadori och fastnar i humorn. När han sedan plockar upp farten igen är det väldigt lite kvar av historien.