Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att föreställa sig hur det är att bli blind. Från den dagliga kampen med småbestyren, som att värma mat i mikron, till att välja kläder till fest. Hur vet man hur den nya klänningen ser ut på? Att se "Blind" är att påminnas om hur livets inrutade små scheman är det som till stor del utgör vår tillvaro och ger oss en trygghet vi många gånger tar för givet.
För vad sker med tryggheten när synen inte längre är med och kan bekräfta verkligheten som vi upplever den? I Ingrids (Ellen Dorrit Petersen) fall leder hennes plötsliga blindhet till att hon fantiserar mer om dagarna. Detta blandat med att hon genom tankeövningar försöker minnas saker som de var, på riktigt. Som ett träd eller hennes makes blick.
Men fantasi är ibland lättare än minnen. Hon tillbringar all sin tid hemma, där har hon har en viss kontroll kvar över tillvaron. Hon dricker samma kopp te varje dag och lyssnar på radion medan hon sitter i en fåtölj. Hon räds världen utanför. Hon börjar skriva på en roman och ser huvudpersonerna för sitt inre. Hur de möts, träffas och inleder en romans.
Hennes rollfigur Elin (Vera Vitali) är en ensam, kärlekstörstande mamma. Men när Ingrid också gör henne blind och när objektet för hennes kärlek är Ingrids egen make Morten (Henrik Rafaelsen) blir gränserna mellan fantasi och verklighet suddiga. Det är som om allting som sker bortom lägenheten, vare sig det är i hennes hjärna eller på riktigt, blir till någonting hemskt och perverst.
I boken får hennes egentliga rädslor komma fram för att sedan flöda fritt, men de hotar snart att också ta över verkligheten. Det är välspelat och stundtals väldigt spännande. Men också ytterst förvirrande. Det man främst tar med sig från biosalongen är tanken på fantasins roll i våra liv, och vad som egentligen skiljer en fantasi från en tanke som i sin tur blir till ett faktum… (TT)