Först ett varningens ord om fransk bostadsmarknad. Om man blir erbjuden att köpa en lägenhet till ett mycket bra pris, enligt det så kallade ”viager”-systemet, ska man vara medveten om att det finns en stor nackdel.
Man kanske tror att man har gjort ett riktigt fynd men med på köpet har man fått säljaren, som blir en slags hyresgäst med besittningsrätt livet ut, som man dessutom betalar hyra till, i värsta fall i flera decennier.
Precis den här sitsen hamnar Mathias (Kevin Kline) i. Han tror att han har fått ärva en praktfull våning i hjärtat av Marais. Men i själva verket har han fått 90-åriga Mathilde (Maggie Smith) på halsen och hon verkar vara vid extremt god vigör.
Dessutom bor hennes attraktiva dotter (Kristin Scott Thomas) också i huset, vilket inledningsvis gör det svårt för den utblottade Mathias att bara sälja alltihop, ta pengarna och dra.
Här någonstans är det faktiskt på sin plats med ytterligare ett varningens ord, för falsk marknadsföring.
För till en början är ”My old lady” en till synes lättsam fars om tokiga förvecklingar med en gammal dam, språkförbistring mellan fransmän och amerikaner och underbara bilder från ett ständigt vykortspittoreskt Paris.
Man kanske tror att man har köpt biljett till en mysig romantisk komedi men med på köpet har man fått ett svart uppgörelsedrama med ledsna, vuxna barn och en föräldrageneration som svikit å det grövsta.
Svärtan gör nu inte att filmen blir sämre, förmodligen tvärtom, men det blir något annat, mer intimt och tungt än käcka förvecklingar om en amerikan i Paris. ”My old lady” är från början en pjäs, skriven och regisserad
av Israel Horovitz, som också regisserat filmen.
Det känns tydligt att detta är just filmad teater, ett kammarspel som kryddats med exteriörer av charmiga kvarter. Det är givetvis välspelat men också en smula stillastående. (TT)