Realistiska kärleksrelationer är en bristvara på film. I stället för vardaglig samhörighet och friktion får vi storslagna kärleksförklaringar och gräl där tallrikarna flyger.
Den brittiske skådespelaren Paul Bettany beskrev det bra när han pratade om hur det var att spela gift par tillsammans med sin äkta hälft, Jennifer Connelly: Ibland blir man så övertydlig när man ska presentera en relation, som att man rör vid varandras händer hela tiden. I stället ignorerade vi varandra en smula, det kändes mycket mer verkligt.
Skådespelarna Natalia Tena och David Verdaguer är (så vitt jag vet) inte kära på riktigt, men de lyckas ändå övertyga som älskande par i ”Medan vi dansar”.
Engelskan Alex och spanjoren Sergi har under sju år byggt ett liv tillsammans i Barcelona. Sergi är musiklärare och Alex undervisar i engelska, fastän hon egentligen är fotograf. De har precis bestämt sig för att skaffa barn, när Alex får möjlighet att genomföra ett fotoprojekt under ett år i Los Angeles. Hon reser, och de försöker hålla en nära kontakt via datorn. Men bristen på fysisk närhet och delade upplevelser driver långsamt in en kil emellan dem.
Debutregissören Carlos Marques-Marcet har skapat ett förtätat kammarspel, som uteslutande utspelar sig i Alex och Sergis minimala lägenheter. Redan i filmens första scen – en 20 minuter lång tagning utan klipp – får vi kliva rakt in i deras vardag. Närmare bestämt mitt i ett samlag, som sedan övergår i tandborstning, frukost och samtal om barn, jobb och framtidsdrömmar.
Det är makalöst välspelat och engagerande, utan tröttsamma kärleksklyschor. Jo förresten, en trist schablon finns det plats för: att filmen dömer henne hårdare än honom. Små detaljer, som att hans otrohet passerar obemärkt förbi medan hennes ambitioner ses som själviska, ger filmen en sexistisk slagsida. Men det är ju i och för sig också en korrekt spegling av verkligheten. (TT)