Spielberg hyllar än en gång Amerikas respekt för individen och tro på allas likhet inför lagen. Han har funnit några mogna, ganska lågmälda uttryck för amerikansk optimism och godhet, strukit under det kärva och dragit ner mycket på det tårknipande. Hans snabba berättande, med starka effekter, är nu enklare, stadigare och lugnare. Som proamerikansk film är det lättsmält, och Spielberg visar hur intressanta filmer han kan göra när han anstränger sig. Med oväntad svart humor, och viss kritik mot USA, gör han en ganska egen bild av misstron mellan USA och Sovjetunionen, och hotet om atomkrig, som starkt präglade 1950- och 1960-talen.
Tom Hanks är en skicklig försäkringsjurist som sätts att försvara en sovjetisk spion i rättegång. I Amerika har alla rätt till försvar - det ska visas upp som propaganda, men juristen överraskar genom att ta det på allvar. Han lyckas undvika dödsstraff för spionen. Då har de blivit vänner, lika hedervärda båda två i lojalitet mot sina länder och uppdrag. Konflikten mellan USA och Sovjet struntar de i. Det är filmens mänskliga drama, välspelat med små medel, oväntat melankoliskt för att vara av Spielberg.
Juristen vinner en moralisk seger över sin skeptiska fru och omgivningens kommunistskräck och förakt. Att spionen lever är en fördel när han i Östberlin ska förhandla om utväxling av spionen mot två amerikaner, en spionflygare och en student. Juristen är omutlig, tänker själv med slugt sunt förnuft och kan hävda sig mot CIA:s order och en pajaschef i KGB. En skönmålad familjefar, yrkesman och helylleamerikan, som måste vara mellanhand mellan stormakter. Hanks lyckas spela ädelmodig med så okonstlad uppriktighet, och många små nyanser, att man ställer upp på honom.
Men filmens sevärdhet är engelsmannen Mark Rylance (Cromwell i Wolf Hall på TV) som spionen. En äldre man, utåt helt oansenlig, lugn, fåordig, listig, oåtkomlig. En figur som i en roman av John le Carré, avsiktligt, skickligt och fängslande spelad med så få repliker, miner och tonfall som möjligt.
Bröderna Coen bidrar till manuset med karikatyrer och torrt roliga, bisarra skämt om förhandlingstaktik och svårigheter att skilja sanning från lögn. Det är ett av filmens bästa grepp, bredvid några fyndiga enskildheter om försoning mellan demokrati och socialism, mellan två snuviga små människor i främmande land. Amerikanen räddar spionens liv. Spionen berättar för honom om att ta stryk med bibehållen självaktning, och ger honom en avskedsgåva på en bro i Östtyskland – en byråkratisk mardröm i Berlinmurens gråblå skugga, långt från New Yorks soliga villakvarter.