På 80-talet var det "The Breakfast Club". 2004 kom "Mean Girls". Nu släpps "The Duff" med aspiration att bli den här generationens ungdomsfilm. "The Duff" hade slagit ner som en bomb om det inte vore för "Easy A" som kom för några år sedan. Handlingarna skiljer sig en del åt och Emma Stone spelade inte klassiska nörden men tonen är lika filmerna emellan. Mae Whitman har inte samma typ av charm som Stone men minst lika mycket, på ett annat sätt. Trots sina 26 år ser hon ut som en tonåring, rör sig som en och är komplett trovärdig. Hennes medspelare Robbie Amell ser dock ut att vara minst de 26 år han är. Få pojkar på 16-17 har ett så vuxet utseende, om någon. Bland det bästa i filmen är kemin mellan Whitman och Amell. De avdunstar en värme som i sig är sevärd. Att karaktärerna är så flerdimensionella ger också mycket. Förutom huvudrollerna finns även starka insatser i birollerna bland annat av Allison Janney som mamman.
Mae Whitman spelar Bianca, en skräckfilmsnörd som är bästa kompis med Jess och Casey. Dessa två vänner är alla killars dröm. En kväll på en fest förklarar hennes granne, tillika skolans sporthunk, Wesley att hon är The Duff: designated ugly fat friend. Det är alltså en vän som får de andra i kompisgänget att se bättre ut. Hon är också den nåbara som killarna kommer till för att närma sig ouppnåbara modelltyperna. Bianca får sig en ordentligt chock och bestämmer sig för att hoppa av hierarkin. Eftersom Wesley behöver hjälp med naturvetenskapsprov ingår de en överenskommelse. Han ska "avduffa" henne och hon ska ge honom lektioner.
"The Duff" har en stark start men de highschool-klischéer den först driver med och kritiserar faller den offer för efter ett tag. Frågan är vad sensmoralen egentligen är. Jag har svårt att tro att osäkra 14-åringar som ser filmen försäkras av Biancas avslutsord om att vara sig själv. Skådespelarna som spelar de snyggare kompisarna är faktiskt vackra, långa, smala. Bianca däremot, som är hiskeligt gullig, ser mer vanlig ut. Ville Ari Sandel hålla fast linjen att bryta stereotyper skulle han imiterat verkligheten, där finns ingen logik i vem som är populär eller inte i skolan. I alla fall inte såsom ungdomar tror. Trovärdigheten faller på flera punkter på grund av att regissören inte haft modet att stå utanför ramarna.
Fortfarande är "The Duff" en mycket underhållande och förtjusande historia. Även om den inte är nästa generationsfilm är den definitivt värd ett biobesök.