AngelinaJolie och maken Brad Pitt beskrivs ofta som Hollywoods kungligheter. Men Jolie alltid har varit något av en rebell i drömfabriken – från ungdomens morbida utsvävningar (hon samlade på knivar och drömde om att bli begravningsentreprenör) till det senaste decenniets humanitära arbete, där glitter och glamour verkar stå synnerligen långt ner på hennes priolista.
Därför är det lite av en överraskning att hennes andra film som regissör är ett traditionellt Hollywoodepos från början till slut.
Berättelsen om olympiern och krigshjälten Louis Zamperini är en ”inspirerande berättelse” om kamratskap och mänsklig själsstyrka, om att härda ut och aldrig ge upp. Jack O’Connell som spelar honom är slående vacker, filmfotografen Roger Deakins bilder är ljuvliga. Och alltihop avslutas med en Coldplaylåt om att tro på mirakel.
Ett kan jag hålla om: Zamperinis livshistoria är verkligen svindlande. Han föddes i New York 1917 och gick från ungdomsbrottsling till olympisk löparlöfte i Berlin-OS 1936. Under andra världskriget tjänstgjorde han inom flygvapnet men störtade i Stilla Havet och tillbringade 47 dagar på en livflotte, innan han ”räddades” av den japanska flottan och tillbringade två helvetiska år som krigsfånge.
Efter kriget plågades han av mardrömmar och blev alkoholiserad, men tack vare en nyfunnen kristen tro kunde han vända sitt tillvaro. Han försonades med de japanska lägervakterna och ägnade sitt liv åt att föreläsa om betydelsen av förlåtelse. Louis Zamperini dog i somras, 97 år gammal.
AngelinaJolie fokuserar på Zamperinis upplevelser före och under kriget, och skildrar hans lidande i plågsam detaljrikedom – i detta modiga drag anas något av hennes rebelliska sida. Men de yxigt porträtterade japanerna (anförda av en oerhört ondskefull lägerkommendant som spelas med feminina förtecken av popstjärnan Miyavi) är sunkiga Hollywoodklyschor, och i slutändan blir ”Unbroken” inte så mycket en film om krigets fasor och vikten av försoning, som en hyllning av amerikansk förträfflighet.