Filmaren Kersti Grunditz Brennans film påbörjas inför en utställning i Los Angeles, dit Carl Johan De Geer reser med sin dotter Nina. Hon ifrågasätter tavlan ”Fantomen i Skanör”, där Fantomen smiskar kvinnor. Hon nämner också hans ”vackra fruar” men någon djupare insikt i konstnärens privatliv bjuds det inte på. Inga kritiska röster heller.
I stället blir det kronologi, viktiga ”hädiska” verk och analys av hans skapande. Vi får också hänga med när ”Solsidan” spelar in scener i Carl Johan De Geers ateljé. Två olika universum möts och konstnären avslutar med att tacka Felix Herngren med repliken ”Mitt barnbarn älskar ’Solsidan’. Hon är fyra år”. Det är roligt.
För dem som har följt Carl Johan De Geers egna självbiografiska skildringar, som boken ”Med kameran som tröst del 1” och filmen ”Med kameran som tröst del 2” är det kanske inga större överraskningar som bjuds här.
Men för en yngre generation som kanske missat ”Tårtan”, ett av svensk tv-historias förmodligen märkligaste barnprogram, blir ”CJDG” en upplysande, roande och sympatisk insikt i ett fascinerande konstnärsskap.
Det är inte bara hustrun Marianne Lindberg De Geers närvaro som kopplar ihop den här filmen med ”Tusen bitar”, filmen om hennes ex Björn Afzelius som kom tidigare i höstas. Båda visar hur otrygghet i barndomen skapar svåra sår. Och berörande konst.
Journalisten Dan Josefsson får knyta ihop säcken och konstatera att friherren som gjorde en medveten klassresa nedåt i själva verket på ett i grunden borgerligt vis behandlat sin egen uppväxt i allt han gjort. ”Det är lite rörande när man förstår det”, säger Josefsson. Det är bara att hålla med. (TT)