2014 är ett högtidsår för alla Tove Jansson-älskare. I augusti skulle Mumintrollets mamma ha fyllt hundra år, och i september var det 60 år sedan den brittiska tidningen Evening News publicerades den första i en lång rad specialbeställda seriestrippar om livet i Mumindalen. Serien blev en internationell succé och köptes av 120 tidningar i 40 länder. När den var som störst kunde den läsas dagligen av 20 miljoner människor.
"Muminfamiljen på Rivieran" är en filmatisering av det tredje serieäventyret som Jansson skapade till Evening News. "Familjen lever högt" publicerades under 1955 och berättar om Muminfamiljens resa till varmare breddgrader, där de frotterar sig med filmstjärnor och aristokrater, och - förstås - lär sig att ett mindre glamoröst liv är att föredra.
Filmen, som skapats av den franske animatören Xavier Picard i samarbete med Tove Janssons efterlevande, är en tveeggad upplevelse. Bildmässigt är den bedövande vacker. Den svartvita serien har färglagts i en dämpad färgskala som får känslorna att svalla - nostalgiskt sepiabrunt, melankoliskt blålila, sinnligt bärnstensgult. Det är så grant att man får en klump i halsen.
Men trots att filmen på många sätt är väldigt trogen originalet är det något svårgreppbart - och omistligt - som har gått förlorat. De underfundiga nyanserna i Janssons serieteckningar blir i filmformatet platta och övertydliga. Här finns ingen plats för publikens egna tolkningar och tankar, och filmskaparna ger onödigt stor plats åt berättelsens mer daterade element – som Snorkfrökens småkorkade koketteri och Mumintrollets svartsjuka utspel.
Men barnpubliken då, som filmen kanske i första hand riktar sig till? Att döma av kroppsspråket hos sexåringen i biofåtöljen bredvid är den ingen hit - efter en halvtimme börjar han skruva sig som en mask, av ren leda.
Det är inget gott betyg åt filmatiseringen av en berättelse som fångat förtjusta läsare i sex decennier. Men tjusig att titta på, det är den verkligen. (TT)