Den här hösten bjuder på tre riktigt bra musikdokumentärer som man inte ska missa. Först ut var den emotionella fullträffen "Tusen bitar" om Björn Afzelius och lite senare kommer Alexandra Dahlströms imponerande livfulla film om det kämpande bandet Vulcano.
Nu är det dags för en briljant konstruerad inblick i Nick Caves liv, till formen så långt bort från en traditionell så kallad " talking head "-standard som det bara går.
När filmen börjar har räkneverket i den gamla Nick Cave and the Bad Seeds-sångarens liv nått fram till dag nummer 20 000 i livet. Vi får följa hur den dagen skulle kunna se ut. I alla fall inifrån hans huvud.
Där pågår en inre monolog, som kastar honom fram och tillbaka i tiden. Han möter gamla vänner, Kylie Minogue dyker till exempel upp som från ingenstans i hans bil, och han besöker sin psykolog för ett freudianskt samtal om den lyckliga barndomen.
Dessutom får man sig en del hårda fakta till livs, som kan chockera beroende på hur stor ens kunskap om Nick Cave är. Dysterkvisten bor till exempel i semesterorten Brighton. Han har dessutom humor och verkar gilla okomplicerad mat som mackor och pizza.
Men lejonparten av filmen handlar om det som verkar uppta Nick Cave allra mest; hans egen persona och den våldsamma fantasivärld han skapat för att hämta inspiration ur. Om kreativitet och att formulera sig kring vad det egentligen är. De där flyktiga ögonblicken av verklig inspiration, något som alla skapande människor kan känna igen sig i.
Man måste inte älska Nick Cave för att få behållning av filmen, även om det så klart inte skadar i de få stunder då det för ett icke-fan kan kännas en smula långdraget att se ännu ett sångnummer.
Men den här fiktionaliseringen av hans liv skapar en fascinerande och förmodligen väldigt sann film som helt enkelt är underbar att ge sig in i. (TT)