En ensamstående far och ett medium slåss med en ond ande om en tonårsflickas liv och själ. Flickan drar på sig ondska genom att söka kontakt med sin döda mor. Det kunde ha gett skräcken en dramatisk mänsklig botten, rotad i sorg och dödsskräck, men så djupa känslor sysslar inte filmen med.
Prat och förrädiskt lugn blandas enformigt med grova chockeffekter. Efter en kvart har man lärt sig mönstret. Sen är det tråkigt, utom för de yngre tonåringar filmen är gjord för.
Mönstret tjatar om föregående Insidious-filmer, med suddiga figurer bakom gardinen, i källaren och i mörker, plötsliga dunderljud och annat, som för övrigt är utslitet efter åratal av spökhusfilmer.
Att demonerna ser ut som svårt sjuka eller lemlästade människor är det enda anmärkningsvärda. Sånt oroar och äcklar oss oftast mer än ren fantasiskräck, ibland på ett djupare plan, fast då måste filmen vara mycket mer genomtänkt och begåvad än den här.
På slutet dyker en god ande upp, avsiktligt vilseledande döpt efter Lilit, Adams trollkunniga första hustru i Bibeln. Den blodröda demonen, den besatta tonåringen, som förolämpar sin förälder, och det skakande, bullrande rummet är svaga imitationer av Exorcisten (1973). Hyreshusets korridor är larvigt tydligt kopierat ur The Shining (1980).
Den svarta, vrickade humorn är inte alls så roligt som i tidigare Insidious-filmer, utom i en hårdkokt vits, i bästa Hitchcock- och James Bond-ton, om tonårsflickan som har gipsat ben och ”klär i vitt”. Leigh Whannell har skrivit och regisserat, men är bäst som stillsam skämtare i sin biroll som bloggande spökjägare.