Film
Nobody
Cnema/Filmstaden
Regi: Ilja Najsjuller
I rollerna: Bob Odenkirk, Connie Nielsen, Christopher Lloyd, Aleksej Serebrjakov, RZA, Gage Munroe, Paisley Cadorath, Michael Ironside m fl.
Betyg: 3
Tittare som brukar reflektera över vad de precis sett kommer undra om budskapet i "Nobody". Bara titeln och huvudrollens smeknamn viskar ju något om innehållet. En oanmärkningsvärd, medelålders, vit och tråkig man väcks till liv när han får leva ut sitt våldsbehov. Tillvaron är grå gånger hundra. Alla dagar ser likadana ut och hans älskade familj verkar inte särskilt mer inspirerade än han själv. Samtidigt är filmen riktigt underhållande, så pass att den känns bättre än sitt innehåll. Däri ligger hemligheten bakom verkets relativa framgång.
Bob Odenkirk spelar den tråkige familjefadern Hutch. En försummad varelse som följer med de långsamma vågor livet erbjuder. Dock har filmens inledning redan antytt att något annat finns där. En kväll när inbrottstjuvar bryter sig in återvänder något inom Hutch. Nästa gång hans dotter saknar ett armband drar han ut på jakt. På väg hem i bussen tar han ut sin ilska oproportionerligt på ett gäng unga ligister som vill göra resan lite tuffare för resenärerna. Det visar sig att Hutch inte var någon liten lort som alla kunde sätta sig på. Ett monster med rättvisepatos vaknar till liv. I gänget finns en bror till rysk maffiaboss och resten är relativt förutsägbart. Men Najsjuller har en ovanlig förmåga att få berättelsens framåtrörelse att skapa underhållning. Egentligen bryr jag mig inte vad som händer på duken men jag har så roligt att jag inte vill gå av. Kontrasten i Odenkirks uppenbarelse mot den han gestaltar gör det hela än roligare. Om Liam Neeson tidigare representerat en vanlig man ser Bob Odenkirk ännu mer ut hemma i rollen som mannen utan särskilda talanger. Aldrig har ett utseende skrikit "revisor" så mycket som när Hutch rör sig framför en kamera.
Kan "Nobody" vara så förutsägbar som den framstår? Ser vi en saga där de vita, medelålders män som känt sig förbipasserade och kränkta äntligen får en revansch? Är inte tilltaget lite väl uppenbart? Så förefaller den vid en första analys, samtidigt verkar filmen driva med just samma kategori av män. Glimten i ögat är med, särskilt under första timmen. Överlag rätt ordinär i innehåll men med upplägg som andas frisk luft.