Den regissör som har ”Blue Valentine” och ”The Place Beyond The Pines” på sin meritlista får leva med höga förväntningar. Delikat lyxproblem kan det kännas som men inte för Derek Cianfrance vars bearbetning av M.L Stedmans roman inte riktigt tar sig till förgångna framgångars glansepok. Kanske arbetar Cianfrance bäst med eget originalverk. I hans båda tidigare filmer fanns en naturlighet och autenticitet vars frånvaro framhävs i den här filmen. Enbart i Michael Fassbenders Tom finns samma äkthet. Hans dämpade underspel tar oss ur en berättelse och in i verkligheten.
”Fyren mellan haven” handlar om Tom som överlevt första världskriget. Ett trassligt privatliv och posttraumatisk stressyndrom gör att han tackar ja till oattraktiva yrket fyrvaktare på en i princip öde ö. En tjänst andra räds men som Tom, som inte ens tycker han är värd det liv andra förlorat i kriget, hänger sig åt stoiskt. Snart har han även fått unga Isabel från fastlandet kär i sig. Framfusiga Isabel har inte några problem att driva båda till varandra. Efter kort tids uppvaktning gifter sig paret och det isolerade livet på ön börjar. Tom och Isabel ser inte isolationen som ett bekymmer, de lever på att vara nykära. Men så lyckas de inte få barn och tragedin värker, speciellt i Isabel. Tills en båt med en liten bebis dyker upp.
Derek Cianfrance har mer än tidigare lagt kraft på att skapa en ytterst vacker film visuellt. ”Fyren mellan haven” är på många sätt traditionell. Mycket skönhet, smärta och melodrama med en ordentlig dos av spänning. Filmen lider inte av förutsägbarhet och den som läst boken behöver inte oroa sig för tvära förändringar från romanen. Det är även en film som utmanar både empati och etikkänsla hos sin tittare. Åskådaren får lätt att relatera till historien.
Alicia Vikander är som ofta bra på att förmedla bedrövelse och överflöd av känslor. Förmodligen är detta orsaken till att hon fått rollen som Isabel, sin make Toms motsats. Där han håller igen känslorna är hon en kran som gått sönder och droppar kontinuerligt.
Huvudproblemet är manuset som har vissa temposvårigheter. Även här är naturligheten inte optimalt kalibrerad. Vissa scener återupprepas lite för ofta, andra rasar framåt i takt. Jag tror det är orsaken till att filmen inte lyfter sig hela vägen, till att en så pass dramatisk historia inte vibrerar hela vägen. Personligen invänder jag även mot att filmen utspelar sig i Australien men ingen verkar försöka sig på australisk dialekt.