1968 fick konservative William F. Buckley Jr. förfrågan från tv-kanalen ABC om han ville ställa upp i deras bevakning av presidentvalskampanjen. När han tackat ja undrade ABC vem han skulle tycka var absolut värst att debattera mot. Buckley Jr. sa antingen kommunister eller liberale Gore Vidal. TV-kanalen, som låg illa till med sina publiksiffror, kontaktade Vidal för ett jobb som debattmotståndare till Buckley Jr. Kanalens tanke var att den hätska dynamiken skulle generera tittarsiffror.
Så började ett fenomen i amerikansk tv som exporterats till världens alla hörn. Genom de ofantligt hårda debatterna mellan Vidal och Buckley Jr. lyckades ABC höja antalet tittare och få andra kanaler att följa efter. I dag kan man kalla det för ett urspårat minfält men först och bäst var dessa två herrar; två elitister med säregna snobbdialekter någonstans mellan amerikanskt och brittiskt uttal. De lyckades bli folkkära i landet där bildning är stigmatiserat. Majoriteten av tiden ägnade herrarna åt att bråka med varandra. Både charm och illvilja flödade under sändningarna. Sakfrågorna fick cirka två procent av uppmärksamheten.
I sin högst trollbindande och övertygande dokumentär gör Robert Gordon och Morgan Neville något större än att enbart skildra ett skede i historien. Genom dessa två väldigt speciella män och deras drabbning beskriver de även världen och livet. Alla beståndsdelar finns med lagom mycket. En blick över deras historia, deras personligheter, yrkesliv, politiska gärningar, privata sfären och andra bedrifter.
Inte en gång känner jag att något saknas i dokumentären.
Däremot vill jag gärna ha mer av Vidal och Buckley Jr. och deras extravaganta, överdrivna personligheter.
Det som verkligen tar tag i mig är komplexiteten som omger porträtten. Allt från deras framgångar till besvikelse över personliga öden ger en större dimension. Gore Vidal, en man med högt anseende och otroligt framgångsrik som författare, är ändå besviken över hur livet blev. En klok betraktelse som säger något om mänskligheten, inte enbart honom.
"Best Of Enemies" växer inifrån som en tornado av känslor. Skratt, glädje, förvåning, uppgivenhet, sorg. Trots att det låter jobbigt är upplevelsen uppfriskande. Jag känner mig uppväckt ur en filmisk dvala. Som recensent utvecklar man en förmåga att stänga av och på filmupplevelser för att kunna gå vidare i sin cineastiska färd. "Best Of Enemies" kunde jag inte stänga av.