Jag tror jag vet vad Garth Davis syfte med "Maria Magdalena" är. Att rentvå en historisk figur som inte fått upprättelse. Som fått sitt namn smädat nästan. Maria Magdalena som trots legenden inte var prostituerad utan en av Jesus apostlar. Men Davis gör ganska mycket för att dölja sina intentioner, eller snarare misslyckas med att berätta en ren historia med synligt driv. Vad Maria egentligen vill eller hennes verkliga betydelse kommer inte fram. Vi får bara möta en ung kvinna som känner sig låst av de förhärskande normerna vid tiden och hittar en annan väg än att gifta sig. Davis, som har den mycket berörande "Lion" bakom sig lyckas här inte att greppa tag om sin publik.
Det krävs en hel del att ta en biblisk historia och göra den tråkig, men Garth Davis har hamnat där. Endast när Jesus och anhängarna anländer till Jerusalem förekommer någon form av liv i berättelsen. Däremot är inte Maria Magdalena orsaken till detta framträngande dramaturgiska ljus utan Judas, spelad av Tahar Rahim. Ofta är Rahim en förgrundsfigur i franska filmer. En skådespelare som tar plats. I "Maria Magdalena" lyckas han verkligen som sidekick. Rooney Mara då? En huvudroll som inte kunde andas mer biroll. Svåråtkomlig karaktär vars syfte är ganska oklart.
En viktig del av filmer är att få oss att känna. I första hand ska rollfigurerna inte berätta hur saker är utan vi som publik ska kunna få en känsla för vad som pågår. Här misslyckas "Maria Magdalena" kapitalt. Filmens alla känslor genereras genom att Mara reciterar dessa som om hon rapporterade. Vi bevittnar tom poesi, vacker men förglömlig.