Film
Robuste
Cnema
Regi: Constance Meyer
I rollerna: Gérard Depardieu, Déborah Lukumuena, Lucas Mortier, Megan Northam, Florence Janas, Steve Tientcheu m fl
Betyg: 4
Som debut betraktat är Constance Meyers lågmälda "Robuste" bland det starkaste på några år. Även sedd ur ett allmänt perspektiv är filmen något av ett fynd. Med underskattad och tillbakadragen charm fångar hon in sin tittare att med förnöjsamhet observera två udda karaktärer när de finner varandra. Riskerna för att skapa en smårolig "buddykomedi" har varit många men istället lyckas Meyer fånga något dynamiskt med sin dramafilm.
Gérard Depardieu ger bilden av att spela sig själv: skådespelarlegendaren Georges med udda vanor klampar hårt in i alla sammanhang där han befinner sig. Ätande har en central del i hans liv, nästan alla scener har måltider och snaskande som ett viktigt tema. Vilket inte ser ut som en komisk effekt i en amerikansk film utan snarare ett av flera tragiska röda flaggor över hans liv. Efter att hans livvakt Lalo ger sitt uppdrag till Aïssa måste den åldrande aktören vänja sig vid någon ny.
Till en början motvilligt men ganska snabbt har det omaka paret en underförstådd överenskommelse emellan sig. Relationen präglas av respekt men också viss nivå av gränslöshet som Georges bjuder på. Snart tränger han sig på in i hennes liv och dyker till och med upp på en dejt. Aïssa å sin sida tycker uppdragsgivaren är något kufisk men uppskattar honom ändå. Ingen av dem uttrycker rakt ut att de blivit vänner men Georges lägger sig samtidigt som Aïssa inte stänger alla dörrar.
När Constance Meyer väljer att inte dra på de stora gesterna blir också "Robuste" ganska lågmäld. Dramatiken ligger främst i musiken och inte ens den är särskilt melodramatisk utan skär sig på ett bra sätt mot dramaturgin. Gérard Depardieu gör något av en revansch på sig själv även om rollen inte ser ut som en enorm utmaning för honom. Det är en fylligt skriven karaktären som Depardieu förvaltar med precision. Déborah Lukumuena å andra sidan jobbar med en tillbakadragen charm i sin gestaltning. Medan man ibland vill titta bort från Georges eftersom han sprider sin bullrighet överallt finns något i Lukumuenas porträttering som genomborrar i allt lugn. Bäst av allt är att Meyer motstår frestelsen att krydda med överdådiga scener.