Att skrämmas är egentligen ganska enkelt. Därför är befrielsen stor att Joachim Trier inte valt något sådant syfte som mål när han nu nuddar vid genren. Istället försöker han skapa intresse kring sin karaktär Thelma. Den ödesmättade, obehagliga stämningen finns inte där bara för att. ”Thelma” blir på så sätt mycket mer intressant än filmer inom just skräckgenren. Det finns många exempel på verk som börjat lika intressant, ”A Cure For Wellness”, för att sedan totalt tappa greppet in i en skrattretande värld. ”Thelma” sjuder, vet när det är dags att växla upp och växla ner.
Inledningsscenen är i vinterskogen. Far och liten flicka är ute på jakt. De skymtar en ren som fadern riktar sitt vapen mot. Dottern ser inte det men fadern vänder sedan geväret mot hennes bakhuvud. En uppskakande scen som tidigt sätter ribban, även om förklaringen kommer senare. Framåt ungefär 15 år och Thelma har börjat på universitet. Greppet föräldrarna har om henne består även från annan ort. Hon är osäker och saknar vänner. Hennes strikt religiösa uppväxt ger henne en större känsla av alienation. En dag får hon något som liknar ett epileptiskt anfall. Anja som sitter bredvid henne när det händer öppnar upp sig för Thelma. Vänskap uppstår och fler risker för syndigt beteende. Thelma testar bit för bit men är enormt tyngd av kristen skuld. Ingenting förenklas av att hon utvecklar romantiska känslor för Anja.
Känslan av mystik och spänning sitter i länge. Relationen mellan Thelma och föräldrarna fascinerar. Fadern verkar både diabolisk och änglalik i olika situationer. Thelmas mamma Unni en osäker sidospelare. Känslan av någon form av hot finns där konstant. Trots allt började filmen med en förälder som övervägde att skjuta sitt eget barn till döds.
Joachim Trier är mest känd för sina norska filmer ”Repris” och ”Oslo, 31 augusti”. Senast gjorde han amerikanska ”Louder Than Bombs”. En film som förtjänade bättre kritik än den fick. Nu när han återvänt till Norge försöker Trier utveckla sig själv. ”Thelma” är hans stilistiskt mest avancerade film där fotot är en betydande ingrediens. För första gången är också fokuset på kvinnor jämfört med tidigare.
Den osäkerhet som Joachim Trier skapar kring händelseförloppet gör filmen ännu mer spännande ju längre tiden går. Upplösningen ger möjlighet till olika tolkningar. Trier har inte helt lämnat sin historia i händerna på publiken men sår ett frö till eftertanke. Vad hände i slutet? Vad var verkligt och vad fanns i ett traumatiserat sinne?