Vem har inte drömt om att glida in på ett flådigt casino, svepa en dry martini och iskallt satsa allt på rött. Efter sådan djärvhet vill man ju helst vinna. Men casinoverksamhet är inte uppbyggd på att låta spelarna vinna. Det gör inte Jim Bennett heller. Och han testar ändå ganska många gånger. Den här filmens huvudperson är en spelmissbrukande collegeprofessor, en liten svinrik pojke som spelat bort det mesta i livet och som, av outgrundlig anledning, folk fortsätter att kasta pengar på så att han kan fortsätta att spela alltmedan insatserna blir livshotande höga.
Upplägget låter kanske kittlande men det hela blir förvånansvärt oengagerande. Jag har inte sett originalfilmen som den här nyversionen bygger på, men gissningsvis bjöd ”Speldjävulen” med James Caan från 1974 på mer spänning än den här visserligen snygga men intetsägande historien.
Det hjälper inte att Mark Wahlberg levererar snitsiga oneliners. Eller att filmen är en slags megasnygg uppvisning av grundläggande livströtthet. Jim Bennetts livsföring får mig att associera till Nicholas Cages rollfigur i ”Farväl Las Vegas”. Skillnaden är att den senare är ett litet mästeverk. Det är inte ”The gambler”. Den är inte direkt usel heller, tvärtom finns här flera små gnistrande uppvisningar i formidabelt skådespeleri: John Goodman, Michael Kenneth Williams och Jessica Lange har ingenting att skämmas för.
Grundproblemet är att det är mycket svårt att förstå och ännu svårare att känna andra känslor än förakt och ointresse för Jim Bennett. När han efter en sju dagar lång nedräkning glider in på casinot för att satsa på rött är det svårt att greppa vad som egentligen står på spel. Och vid det laget bryr man sig inte särskilt mycket heller. (TT)