”And Then We Danced” är Sveriges bidrag till bästa utländska film för Oscar. Vilket kan förvirra eftersom filmen utspelar sig i Georgien och handlar om georgier. Regissören är svenske Levan Akin med rötter i Georgien. Teknikaliteter kring vilket land en film kommer ifrån kanske inte är så viktigt. Huruvida filmen är bäst av de svenska i år? Fullt möjligt, det beror exempelvis bedömningen om vilket land ”Hjärter Dam” kommer från. Jag säger Danmark.
Trots många fina, nästan dokumentära scener i ”And Then We Danced” lider den starkt av känslan av att ha varit gjord tidigare. Ingenting i dramaturgi förvånar eller bidrar med nytt. Filmen är som frukost, för de flesta samma rutin om och om och om igen. Jag vet däremot alldeles för lite för att veta vad den bidrar med till Georgiens debatt. Kanske behövs den där. Filmen är heller inte utan värde eller förtjänster trots att den följer en mall nästan till punkt och pricka.
Story kretsar kring Merab, en ung man vars hela familj är invirad i dansens tradition. Mormor, mamma, pappa, bror och han är alla före detta och nuvarande dansare. Ett faktum som inte direkt inneburit ett liv av lyx. Både Merab och brodern dansar i ett kompani där den strikta läraren ständigt påminner honom om att dans inte är något sexuellt utan enbart maskulint. Merab får gång på gång feedback om att vara hård. Antydan till mjukhet kritiseras. En invändning som till och med sträcker sig till hans kvinnliga danspartner Maryam (Mary). En dag anländer en ny dansare, Irakli, med sina breda axlar, mörka hår och sinnesbilden av manlighet, enligt läraren. Irakli anses anamma de detaljer som Merab inte får till lika precist. Istället för att betrakta rivalen med hård avsky känner han en spänning han initialt inte kan förstå fullt ut.
”And Then We Danced” lyfter och sjunker om vartannat. Skådespeleriet är förbluffande stundtals. Levan Gelbakhiani har förmågan att uttrycka en hel värld av lycka med ett litet leende. Jag ser tecken på autenticitet hela tiden i hur saker skildras och gestaltas. Som tittare får jag känslan av att vara djupt integrerad i georgiskt liv, på olika sätt. Samtidigt kan jag med lätthet påminnas om filmer med samma tema och ungefär samma tillvägagångssätt, ”Carmen och Lola” och ”Girl” på senare tid. En del som stärker känslan av realistisk skildring är att ”And Then We Danced” tillåter så mycket glädje och kärlek, vilket är fullständigt naturligt i ett liv men missas ibland av filmmakare.