Det är en vansinnigt snygg inledning Zack Snyder och hans favoritfotograf Larry Fong bjuder på. Så vackert att du tror att du är på väg att få en helt annan film. En sådan som har fokus på innehåll och inte tänker ägna en god portion av speltiden till män i löjliga dräkter som bildar hög. Vi kommer in där 2013 års ”Man Of Steel” avslutades men också i Bruce Waynes barndom när han förlorade sina föräldrar. Katastrofen påminner om 11 september med dammoln av hussplitter som blockerar luften.
Hjälteglorian på Stålmannen börjar tunnas ut. I det offentliga samtalet och bakom stängda dörrar ifrågasätts hans lojalitet. Han må ha räddat många människor men ändå finns oron för hans maktfullkomlighet. Därefter är storyn tämligen meningslös. Dramaturgin är tillräckligt spännande för att tittaren ska engagera sig för stunden. Men egentligen är pseudodjupet en ursäkt för att få dessa två tyngda herrar att försöka slå sönder varandra. Vid rinksidan står Lex Luthor, i Jesse Eisenbergs enerverande och skickliga skepnad, redo att ge djävulen en match. Ingenting i ”Batman V Superman: Dawn Of Justice” är så jättegivande. Den utskällda föregångaren ”Man Of Steel” försökte bredda superhjältegenren med en rollfigur som lade mycket tid på att ifrågasätta sig själv.
I kontexten av vilken typ av film vi får är både Ben Affleck och Henry Cavill passande i sina roller och gestaltar dem väl. Vi talar inte skådespeleri av bländande klass. Med tanke på att yta är främsta förtjänsten här kan man lika gärna ha två män som ser ut som de bör. Speciellt Affleck som en lite bitter Batman är intressant. I jämförelse är Gal Gadot ganska katastrofal som Wonder Woman. Hon ser också ut som hon är tänkt men framstår som onaturlig. Eisenberg blir lite av ett skämt eftersom galna-geni-schticket är lite för överspelad stundtals.
Zack Snyder är den där personen som inte kan stå emot att plussa alla sina menyer. Kanske vet han vad han gör som maxar så mycket våld och slagsmål som det bara går. Och så en explosion till. Och en supermegaorchful varelse som är omöjlig att förstöra. Sedan pucklar Batman och Superman på varandra lite mer för att avsluta med lite till. Så roligt är det inte att se två ikoner slå varandra, speciellt när den ena har ett klart övertag i grunden. Betyg två är för avsaknaden av substans, inte underhållningsvärdet i sig. Jag vill tro att även huvudmålgruppen för superhjältar vill mer. Mer än visuell skönhet och explosiva slagsmål.