Louis-Julien Petit är sedan tidigare mest känd för sin långfilm "Klippet" där arbetare på en livsmedelsaffär blev utnyttjade av systemet, men valde att hitta revolterande vägar ut ur helvetet. Han jämfördes då med Ken Loach, med rätta. Även om fransmannen inte nådde samma omskakande skärpa som sin kollega. Där Loach verkar skapa för att förändra, är Petit till synes mer intresserad av att skapa underhållning. "De osynliga" exempelvis är långt mer humoristisk än ämnet egentligen tillåter. Samtidigt är väl livet trots allt så, människan vill känna glädje, vill skratta tillsammans med andra. Om Petit drar åt Ken Loach är det "Änglarnas andel" och inte "Jag, Daniel Blake" som vi påminns om.
Denna gång följer vi fyra socialarbetare som är djupt engagerade i de hemlösa kvinnor de arbetar med. De driver ett dagcenter som tillgodoser en del basala behov som att erbjuda duschmöjligheter och någonstans att tillhöra. När kommunen inte tycker att centret producerar tillräckliga resultat väljer kvinnorna att genom okonventionella metoder försöka hitta arbete. Deras hjärtan är större än lagens begräsningar. När de hemlösa kvinnorna drivs bort från sina tältplatser där de sover, i en hemskt berörande scen, väljer socialarbetarna att i hemlighet omvandla centret till ett härbärge där kvinnorna får övernatta. Alternativet är nämligen ett härbärgekomplex långt bort som innebär att de inte har råd att ta sig in till stan. De fyra kvinnorna, två vars privata liv fördjupas något, ger allt av själ och kraft. Målet nu är att under uppsägningsperioden hitta arbete till så många av kvinnorna som möjligt. Något som innebär en del utmaningar, exempelvis en företagsam kvinnas tvångsmässiga ärlighet. Hon har suttit i fängelse för mordet på en misshandlande man. Hur mycket socialarbetarna än försöker förklara att hon inte måste medge allt väljer Chantal att lyfta fram sin vistelse bakom låsta dörrar.
På många sätt är "De osynliga" en mycket vacker och berörande skildring av människor som kommit i kläm och de okrönta hjältarna i samhället som socialarbetarna kan vara. Vad som håller filmen från de riktigt höga betygen är ett manus som vill för mycket men inte levererar. Medan den framförallt verkar handla om socialarbetarna, om vi synar dramaturgin, har manuset inte riktigt kunnat balansera det lika väl med de hemlösas historier. Däremot gör Petit återigen en film som synar Frankrike på ett välbehövligt sätt för resten av världen. Bortom turistattraktioner.