Det mest bestående intrycket från "Unga Sophie Bell" är Petrus Sjöviks exceptionella foto med dess bjärta färger, hisnande skönhet och skarpa kontraster. Allting i filmen är häpnadsväckande vackert. Tekniken har kommit så långt att teknologisk briljans inte längre imponerar på samma sätt som tidigare decennier. Men Sjöviks bildskapelser särskiljer sig verkligen på ett ovanligt sätt.
Amanda Adolfssons regidebut skildrar vänskapen mellan två unga tjejer och deras väg in i vuxenlivet. Alice och Sophie har varit bästa kompisar sedan barndomen. Alice är vild och våghalsig, Sophie mer försiktig och tillbakadragen. När tjejerna inte kan komma överens om vad de ska göra efter studenten blir de osams. Sophie vill studera vidare men vågar inte stå för det. Alice drar till Berlin ensam, i frustration. En dag kör en polisbil upp till Sophies familjehem.
Stundtals skymmer formen innehållet. Bildernas styrka matchas inte av historien. Upplösningsmomentet känns otympligt och hastigt ihopslängt. Berättelsen borde beröra ännu mer men samspelet mellan Sophies detektivarbete och hennes längtan efter vännen sker inte tillräckligt väl. Som tittare kan du känna dig vilsen. Ingen del får tillräckligt djup. Däremot finns en hel del välspelade scener. Trots den slipade ytan tränger äkta känslor in ibland via Felice Jankell. Hon spelar Sophies före och efter på ett utomordentligt sätt.
Filmen största problem är målgruppen. "Unga Sophie Bell" är för mörk och allvarlig för yngre tonåringar samtidigt som vuxna inte har samma behållning av den som unga. För de äldre tittarna får bilderna vara lockbetet.