Först när eftertexterna rullar känns en väldig värme inombords. Vilket beror på en otrolig kemi mellan huvudrollsinnehavarna Nicholas Jacob och Michael Aloni. Genom endast blickar förmedlar de djup kärlek vilket i sig är ganska unikt.
Sedan blir smaken lite bitter. Vad var det som hände? Överlag framställdes palestinier som intoleranta till den grad att inte ens familjen skonas, medan israeler som i princip avslappnade med homosexualitet. Förvisso porträtteras delar av israeliska myndigheter som obarmhärtiga. Men bilden av samhället klingar falskt. Enda palestiniern som inte framstår som akut homofobisk är Nimr, han som förälskat sig i Roy från Israel. Homofobi förekommer med all säkerhet i Palestina, men så även i Israel. Något filmen inte visar. Porträtteringen av homofobin är också onyanserad, detta är särskilt synligt i Nimrs mamma och bror Nabil.
Som kärlekshistoria är "Tel Aviv" stark och livsbejakande. De unga männen kan inte vara omedvetna om den enorma risk de tar när de inleder ett förhållande. Ändå flyger de hejdlöst in. Männen spelar kärleken hiskeligt övertygande, en mäktig bedrift av Nicholas Jacob som debuterar. Egentligen lyckas inte regissören visa vad som föder denna starka kärlek. Filmen verkar i princip säga att båda är så söta att de föll för varandra. Men, eftersom Aloni och Jacob är så övertygande som älskande reflekterar man inte förrän senare över vad som drog dem till varandra. Blickarna och tryggheten är så välspelade att du som tittare accepterar förälskelsen. Skildringen av politiken känns däremot murrig och stundtals obehaglig.