En stark, självförsörjande ungmö och en äldre alkoholist i nybyggarnas USA ska transportera tre psykiskt sjuka kvinnor till en präst i Iowa från Nevada. Mary Bee Cuddy (Hilary Swank) är less på livet utan familj, trött på att bli avvisad av odugliga män. Uppdraget ger henne både en möjlighet att komma ifrån men också att kunna göra något för andra. Upplägget borde ha lett till en stark film emotionellt. Dessutom borde det ha funnits många fler perspektiv att utforska.
Det är märkligt att Tommy Lee Jones har valt att inte fokusera på kvinnorna. Psykiska sjukdomar, äktenskapsvåldtäkt, barnadöd till följd av epidemi under 1800-talet torde vara intressant. Istället är dessa tre karaktärer mest undanstoppade för att lyftas fram vid behov – som onyanserade galningar.
Trovärdigheten kring Swanks Cuddy är inte helt klockren heller. Karaktärens styrka går inte ihop med händelseutvecklingen. Stundtals finns också en märklig humor som inte passar in. Komiken är malplacerad istället för att lätta upp.
Hilary Swank och birollsinnehavarna gör gedigna insatser i sina roller. Jones däremot gör en svagare insats. Hade han modet att anställa någon annan som George Briggs hade både han och filmen tjänat på det. Filmupplevelsen blir svagare av att Jones svansar runt med sitt sedvanliga nedstämda uttryck. Uppenbarligen behöver han regisseras av bröderna Coen för att få ut sitt bästa. Vilket han inte är ensam om.