17 000 libanesiska medborgare försvann under inbördeskriget i Libanon. Den siffran är svår att förstå. Den är så mycket större. Bakom den finns inte bara de saknade – utan en mängd familjer som slitits isär och lever i ovisshet. Kanske för evigt.
Långfilmen Void tar oss till sex drabbade kvinnor i olika åldrar. Till modern, systern, dottern, hustrun och älskarinnan. Alla lever de med ett stort hålrum i livet. Väntans vakuum. Ett ingenmansland mellan hopp och förtvivlan.
Efter att kameran svept fram över Beiruts slitna fasader möter vi först Carol, spelad av Carol Abboud, vars far kidnappades på 70-talet. Hon är en beslutsam, driven och välklädd kvinna som organiserar en sittstrejk på Parliament Square i Beirut för att förmå de styrande att åter ta upp fallen med deras saknade män.
Filmen som speglar ovisshetens olika ansikten – destruktivitet, sorg, saknad, förtvivlan, vånda – är regisserad av sju olika personer. Det fungerar faktiskt, men de olika berättelserna har skillnader i bildspråk och berättande. Hos den åldrade modern Latife är tempot långsamt med närgången och dröjande kamera. Stämningen blir plågsamt tät och tomheten kvävande. Ljudet av en rinnande vattenkran ekar. Sonens tallrik dukas fram – men förblir förstås orörd – och vaxdukens mönster etsar sig fast. Latife, utmärkt spelad av LatifeMoultaka, lever ut sin förtvivlan, gråter och pratar, medan maken är stum.
Vid julkrubban påminns hon om födseln och glädjen över sonen – som vägde hela fyra kilo. ”Krubban är tom utan dig, min son” och hon vänder sig förtvivlat till kvinnofiguren i trä: ”Ge mig tillbaka min son, Jungfru Maria!”
Kvinnornas situation är svår. De kan inte leva vidare, de kan inte sörja, de vågar inte hoppas, de får inget avslut. Den vackra Carmen (CarmenLebbos) förlorade sin make och livskamrat, men har hittat en älskare. Det får frågorna att hopa sig: Vad säger omgivningen? Vad säger hennes samvete? Ska hon vänta på sin make? Ska hon våga bejaka den nya kärleken? Måste hon gå på strejken, fast hon inte vill?
Void känns lysande stark, inte minst tack vare strålande skådespeleri – och får ett snyggt avslut när livsöden flätas ihop på Short Cuts-manér. På sittstrejken träffas de sex olika kvinnorna och många pusselbitar faller på plats. Vi förstår deras relation till varandra – men vissa bitar saknas. De försvunna männen. Historiens slut förblir på så sätt öppet och ömt som ett varande sår.