En judisk sångerska kommer från koncentrationsläger hem till Berlin 1945. Plastikkirurgi har reparerat hennes skottskadade ansikte, och gett henne ett nytt utseende. Hennes man tror att hon är död, och känner inte igen henne. Han ser bara en viss likhet med sin fru. Den vill han utnyttja för att lura till sig hennes ärvda släktpengar. Han tvingar sin fru att delta i bedrägeriet genom att imitera sig själv. Älskar hon honom än? Förrådde han henne till nazisterna?
Åskådaren vet, liksom hustrun, mer än maken om vad som pågår. Vi kan se allt som sker mellan den beräknande mannen och kvinnan som vill bli igenkänd och helst leva som före andra världskriget, inte bli bestulen och förödmjukad. Bedrägeriintrigen blandas med ett lättbegripligt intimt drama om nazismens judeförföljelse och det svåra i att börja leva igen, som överlevande jude eller tysk, efter andra världskriget.
I en av de starkaste scenerna bemöts sångerskan kyligt hövligt av gamla bekanta. De har sannolikt del i sveket mot de tyska judarna, men skuldmedvetet förnekar de den delen av sin historia. Maken är nog lika skuldtyngd, känner kanske igen sin fru egentligen, men blundar för det. Det framgår inte tydligt, och mannen blir mest en girig typ.
Hustrun däremot skildras väldigt nyanserat. Nina Hoss ger med bara blick, tonfall och stillsamt minspel liv åt en stark och olycksdrabbad människa. Hennes väninnas (Nina Kunzendorf) livstragedi fängslar också. Hon vill flytta till Israel, judarnas land, som skulle kunna byggas med sångerskans arv.
Petzold berättar som vanligt i sparsmakade bilder och miljöer, nästan utan musik, med undantag för bland annat balladen Speak Low (1943), som handlar om kärlekens flyktighet. Och han får fram bra kontraster mellan det sönderbombade Berlin, jazzklubben Phoenix och en järnvägsstation ute i naturen.
Phoenix handlar, liksom Petzolds Barbara (2012), om starka kvinnor i svåra situationer. I Barbara fanns helgjuten dramatik och realism i situationer och miljö. Dramat hade mänskligt och konstnärligt djup. Phoenix är en melodram, som blandar det ganska osannolika med tyngre dramatik. Blandningen fungerar, filmen är mycket välgjord, tydlig, ganska spännande, lite som en Hitchockfilm.
Filmens tydligaste förebild är Hitchcocks Studie i brott (1958), som också skildrar hur en karl med fixa idéer manipulerar en kvinna. Men Petzold gör sin imitation ur kvinnans synvinkel. Det är en kreativ variation av en filmklassiker i fransmannen François Ozons stil.