Nu är den alltså här, filmen som förändrats radikalt efter metoo-uppropets avslöjanden i Hollywood. Kevin Spacey anklagades för sexuella trakasserier och vips blev han bortklippt och ersatt av Christopher Plummer i rollen som världens första dollarmiljardär, den ökänt snåle J Paul Getty. En annan ”skandal” som drabbat filmen är de enorma skillnader i lön som Michelle Williams och Mark Wahlberg fick för sina insatser när många scener behövde göras om efter skådespelarbytet.
Detta är viktiga diskussioner, absolut, men det känns också viktigt att inte missa två sensationellt bra skådespelarprestationer i den här detaljrika och välgjorda filmen – som skildrar ett dramatiskt kapitel (av många) i familjen Gettys liv, då sonsonen John Paul Getty III som 16-åring kidnappades och gömdes i italienska Kalabrien – nämligen Michelle Williams och Christopher Plummers.
Plummer är Oscarsnominerad för sin insats, och genuint njutbar som psykopatiskt stenhård gubbe, som är frånkopplad både sin egen och andras mänsklighet. Men det är kanske egentligen Williams i rollen som sonsonens mamma som skiner allra mest. Hennes Gail utstrålar en utsökt blandning av djup livsbesvikelse, lejonmammastyrka och tuff ”inget-förvånar-mig-längre-med-den-här-skiten”-attityd som är så klockren att man inte kan annat än grundligt imponeras.
Kampen mellan den barskrapade modern och den stenrike farfadern, som vägrar att betala lösensumman är den egentliga storyn här, snarare än det olyckliga barnbarnets öde i kidnapparnas händer. Ridley Scott missar inte att plocka hem alla de poänger som ryms i deras interna maktkamp och alldeles oavsett hur mycket man vet om den verkliga historien så går det knappast att inte underhållas av den här fria tolkningen, som blir både hisnande och spännande. (TT)