En näsprotes kan vara ett effektivt vapen i jakten på en Oscar. Både Robert De Niro och Nicole Kidman tog hem guldgubbar efter att ha burit präktiga fusknäsor i Tjuren från Bronx respektive Timmarna.
Nu är Steve Carell favorittippad inför nästa års gala, för sitt porträtt av den stornäste och excentriske mångmiljonären John du Pont i Foxcatcher.
Filmen bygger på verkliga händelser och handlar om relationen mellan du Pont och bröderna Dave och Mark Schultz, som båda vann OS-guld i brottning 1984. Du Pont bjöd in Mark till sitt gods Foxcatcher Farm för att träna där inför OS i Seoul 1988, men hans inblandning i brödernas liv fick en tragisk och dödlig utgång åtta år senare.
Det är mullrande mörk berättelse om privilegium och utanförskap, om familj och klass. Den uppenbart störde John du Pont gör propagandafilmer där han beskriver sig själv som ”en mentor, en ledare, en sorts far” för mästerbrottarna som han valhänt tränar.
Alla runt honom accepterar charaden, av ett enda skäl: pengar.
Skådespelarmässigt är det en fest. Carells fruktansvärt obehagliga figur – med död blick och en entonig röst som skickar kalla kårar längs ryggraden – ställs mot Channing Tatums porträtt av den introverte Mark, alltmer pressad av det absurda livet på Foxcatcher Farm.
I skottlinjen mellan dem står den kärleksfulla storebrodern Dave, fint skildrad av Mark Ruffalo.
Även i brottningscenerna mellan bröderna gömmer sig intrikat dramatik. Vad som först ser ut som två hundvalpar som tumlar runt förvandlas på en sekund till en manifestation av stenhård rivalitet. Också här är Channing Tatum utmärkt, en sorts osäkrad pistol i tajta trikåer.
Filmens enda störande element är faktiskt Steve Carells kraftiga kran – till och med mer tilltagen än den verklige John du Ponts näsa. Den gör onödigt mycket karikatyr av Carrells insats och skymmer så att säga sikten för filmens mer raffinerade element. ”Foxcatcher” hade klarat sig fint utan sådant Oscarfjäsk.