Det finns en fascinerande matchning mellan ”En kvinna bland män” och huvudrollsinnehavaren Felicity Jones. Båda är sockersött ljumna. Inte att beklaga men inte heller att inspireras av. Men porträttet är av amerikanska högsta domstolens domare Ruth Bader Ginsburg. En kvinna allt annat än söt och vän. En radikal förändringsledare som inte ägnat sig åt försiktighet. En jurist som utmanat lagen för att uppnå det som hon ansett rätt utifrån sin värdegrund, det vi idag ser som självklara värderingar.
Förra året kom dokumentären ”The Notorious RBG” om domaren. ”En kvinna bland män” har sitt fokus på Bader Ginsburgs tidigare år. Kulmen är ett rättegångsfall om en ojämställdhet som drabbar en man. Vi är med under universitetsåren, när Ruth både studerade och tog hand om sin cancersjuke man. Även föräldraskapet fanns där som en utmaning. Historien fortsätter till de tuffa åren när juristen försöker få arbete på advokatfirma, när hon antar sig utmaningen som professor och senare när ett spännande fall öppnar upp för hennes livsverk.
”En kvinna bland män” är en ytterst traditionell filmbiografi av den arten du sett många gånger. Dessutom ger den en känsla av att vara baserat på film istället för verkligheten. Som om den sett så många andra biografier själv och försöker anpassa sig. Himlastormande men ibland utan tillräckligt underhåll, så pass att filmen ibland inte är berörande nog. Som en traditionell Hollywood-film lyckas den samtidigt beröra stundtals. Sammantaget sympatisk men inte omskakande. Vilket vore en rimlig förväntan på historien om Ruth Bader Ginsburg.
Det finns en premiss i filmen att Bader Ginsburg själv upplevde så mycket förtryck i offentligheten som kvinna att hon ägnade sig åt jämställdhet i sitt arbete. Indikationen förminskar domarens ambitioner, jämlikheten blir en personlig fråga istället för att handla om Ruths intresse för att anpassa lagarna för alla kvinnors skull. Samhällsförändring omvandlas till personlig vendetta.
Felicity Jones gör en stabil insats, likaså Armie Hammer som spelar hennes make Marty. Båda är charmiga och sprider värme i sina respektive roller. Men manuset tillåter inte historiens vingslag att kännas av. Ruth Bader Ginsburg framställs inte som det unikum hon varit. Filmen om henne behöver inte charm i första hand utan tyngd. Gestaltningen är lite för opersonlig, djupet är aldrig nära. Ett extraordinärt liv paketeras in i ordinära ramar. Tempo och dramaturgi håller, skådespelarna försöker, helheten duger.