Det är inte ofta en film är så verklighetstrogen att tittaren behöver en annan upplevelse att sudda ut den med. "Tjuvheder" har sådan effekt. Där står tittaren plötsligt mitt i diskussioner om pengar, droger och deadlines. Istället för att vara iakttagare är vi mitt i skeendet.
Den här kraftiga autenticiteten är främsta styrkan.
Filmen gör inte underhållning av missbrukares vardag. Däremot ökar den förståelse och empati. Och fungerar som en påminnelse om hur hårt samhället är mot vissa. Regissören Peter Grönlund visar hur omöjligt det kan vara att ta sig från botten. Ingen sentimentalitet någonstans, inget rosa skimmer som filtrerar verkligheten.
Minna är en kvinna på gränsen till att förlora sitt hyreskontrakt. Hon bråkar med hyresvärd, sociala myndigheter, langare och kunder. Vräkningen kommer och hon stöter på alkoholisten Katja. I ett desperat ögonblick hoppar Minna in i Katjas bil och kvinnorna hamnar på en husvagnscamping där samhällets utsatta delar vardag. Samtidigt skapas spänningar när människor från kriminella kretsar dyker upp. En av Minnas gamla skulder börjar spöka. För att ta sig ur en tidigare knipa har Minna försatt sig i en mardröm.
Peter Grönlund har nämnt Ken Loach som inspiration. Att Loach vid sida av socialrealismen har en förmåga att hitta direkt in i historien och hålla linjen. Det är just där största problemet ligger hos "Tjuvheder". Vad gäller socialrealism är Grönlunds långfilmsdebut enastående. Realismen har till och med en förblindande effekt, brister syns inte för den råa verklighetsskildringen. Men när det handlar om att hitta riktning och driv har han en bit kvar till Loachs nivå. En timme av filmen går innan berättelsen tar fart. Förvisso kanske mycket begärt av en regissör som gjort debut i jämförelse med en man som lagt hela sitt liv på filmkonsten.
Majoriteten av skådespelarna är amatörer som själva har bakgrund i kriminella kretsar med missbruksproblematik. Bakom sig har de regi som får fram det bästa ur dem. Peter Grönlund har berättat att han ger sina skådespelare ganska mycket frihet att improvisera. Vilket delvis märks, naturligheten i samtalen är en av de faktorer som gör att "Tjuvheder" känns så äkta. Som fiktion är filmen inte den starkaste. Däremot fungerar den utmärkt som en utbildning och ett dokumentärt inslag. Framförallt visar Grönlund hur tunna skyddsnäten är när det gäller de som lever utanför vanliga samhället.