I poetiska ordalag förklarar Sara Broos att hon gör dokumentären ”Speglingar” för att komma närmare sin mamma, konstnären Karin Broos. Deras relation har aldrig varit konfliktfylld men heller aldrig så intim som Sara önskat. ”Speglingar” anspelar på händelseförloppet i filmen, hur mor och dotter speglar sig i varandra. Ett intressant ord som inte alltid innebär närhet men likhet. Deras liv har flera gemensamma delar 30 år emellan. Båda har lidit av ätstörningar, av viljan att behaga och båda är kreativa själar.
Jag tänker att det måste vara väldigt svårt att försöka närma sig en konstnär via film eftersom konstnären själv vill ha kontrollen. Stundtals lyckas Sara Broos men Karin Broos vill av olika orsaker inte bjuda på sig själv helt. Konsten imiterar uppenbarligen livet. Sara Broos har tidigare gjort ”För dig naken” om Lars Lerin och hans kärlek. Där kom Broos mycket närmare.
Smink, att gömma sig, att dölja sig själv är ett återkommande tema i ”Speglingar”. Mycket fascinerande med tanke på att filmen just handlar om en kvinna som inte släpper in andra så lätt. Historier om hur det kom sig att Karin började sminka sig som barn går in i scener där mor och dotter sminkar sig tillsammans.
Till slut blir formen viktigast. Frågor om relationen tar inte samma plats i hjärnan som hur filmen är gjord. Vilket också är av högsta intresse med tanke på att en konstnär porträtteras. Hennes verk tar fokus från hennes person. Tittaren kan bara nudda vid själen. För en dokumentär är ”Speglingar” ovanligt vacker både i komposition och genom bilderna av Karin Broos fantastiska tavlor.