"Pride" handlar om en grupp gayaktivister som började stödja de brittiska gruvarbetarnas strejk 1984. Lesbians and Gays Support the Miners (LGSM) som de kallade sig såg en gemensam sak, motståndet mot Margaret Thatcher och etablissemanget. Till en början möts deras entusiasm av tystnad och nonchalans. Premissen låter knappast som en munter sådan. Ändå lyckas Matthew Warchus väva in en hel del humor i vad som varit bland de mörkaste av tider i modern brittisk historia. I sann brittisk tradition, senast skådat i "Philomena", har Warchus balanserat mellan skarp allvar och underfundig humor.
Dessa element sätter tittaren i en emotionell berg-och-dalbana. Samtidigt har regissören medvetet valt att inte fokusera på det mest plågsamma. När en homosexuell man misshandlas grovt klipps scenen så att vi aldrig ser våldet. Feel-good-vektyget används för att föra fram budskapet. Vilket känns som ett lyckat grepp. På så vis får fler människor tillgång till berättelsen. Det är inget fel på en allvarlig historia om förtryck men stora grupper av människor har inte kapacitet att sitta igenom misshandelsscener. Många ser filmer för att fly. När Matthew Warchus konstruerar sin historia så att den känns bra har han framgångsrikt lurat in fler att ta del av hans budskap. Självklart kan man ifrågasätta om Warchus därmed skönmålat situationen, vilket delvis stämmer.
Men, allt detta tar inte ifrån "Pride" dess påminnelse om var vi varit och var vi är. Gråten sitter konstant i halsen, redo att slå tårarna ur ögonen. När jag inte grät av sorg över Thatchers skoningslöst stränga behandling av sitt folk, grät jag istället för att jag blev så rörd av sammankomsten mellan arbetarna och gayrörelsen.
En stor förtjänst är skådespelarna och de charmiga karaktärer som de spelar. Starkast av alla lyser den okände Ben Schnetzer i rollen som Mark Ashton. Schnetzers elektrifierande närvaro är tråden som håller ihop helheten. Vilket inte betyder att de andra skådespelarna på något sätt halkat efter. Hela ensemblen följer sin regissörs exempel med utmärkt balansspel.
"Pride" är en otroligt sevärd, rörande, vacker och upplyftande film som kommer precis vid rätt tillfälle. I tider av ökad segregation och rasism som bereder ut sig känns budskap om tolerans och solidaritet viktiga. Att Mark Ashton dog i hiv/aids som 27-åring och aldrig fick uppleva vare sig framstegen för gayrörelsen eller filmen om hans kamp är en tragedi.