”Det går inte att vara vän med Violette, det vet du”, säger Simone de Beauvoir och det är lätt att förstå vad hon menar. Violette Leduc är en överkänslig typ vars brist på självkänsla och tuffa barndom som oäkting kring förra sekelskiftet gör henne till en känslomässig krutdurk och en ganska hopplös person i många sociala sammanhang. Men hon är en överlevare och hon har talang för att skriva. Och Simone de Beauvoir ser potentialen och stöttar henne.
I den här biografiska historien får vi möta en något mindre känd författare i kretsen kring just de Beauvoir, Sartre, Camus och Jean Genet, nyckelpersoner i efterkrigstidens intelligentia i Paris.
Det är värt att applådera att Martin Provost (”Séraphine”) fortsätter att lyfta fram kvinnliga konstnärsskap. Speciellt ett så kantigt och för sin tid så provocerande som Violette Leducs. Hon skrev om kvinnlig sexualitet på ett sätt som ingen tidigare gjort, om sina lesbiska erfarenheter, om en abort och blev därför censurerad och, till en början, ignorerad. Det är naturligtvis hårt för den kämpande Violette att ständigt se sig i underläge jämfört kanske framförallt med Simone de Beauvoir, som hon också är utsiktslös förälskad i. ”Jag gör mina kärlekar till bödlar”, skriver Violette Leduc, vilket insiktsfullt speglar de hopplösa utsikter som alla hennes förhållanden har.
Emmanuelle Devos är utmärkt som den narcissistiska, rätt jobbiga men ändå rörande författaren, som överlever kriget genom att köpa och sälja matvaror på den svarta marknaden.
”Violette” är sevärd men man kan verkligen ifrågasätta en del val som Provost gjort. Han redovisar exempelvis mycket noggrant hur det gås upp och ned i de parisiska trapphusen men avstår från att visa känslomässiga smärtpunkter i Violettes liv. Dessutom är filmen är för lång, två timmar och nitton minuter är att ta i, för vilken historia som helst.