Historien startar i ett ordinärt amerikanskt villaområde. Det är tidig morgon och en dörr öppnas. I en lågmäld och lång tagning får vi se en ung tjej komma springande, ordlöst, iklädd pyjamas och högklackat. Det är vardagligt och samtidigt – så fel.
Hon stannar upp på gatan och en granne frågar om något är på tok. Nej, svarar tjejen, som är tydligt uppskrämd, och till slut tar bilen. Med gasen i botten kör hon iväg medan hennes pappa ropar efter henne. Hon kommer aldrig hem mer.
Den lågintensivt läbbiga stämning som föds i inledningen av ”It follows” håller sedan i sig rätt in i mål med avbrott för några utbrott av intensivare karaktär. Huvudperson är 19-åriga Jay (spelad av Maika Monroe i en kylig men intagande Chloë Sevigny-stil) som bor med sin lillasyster, mer eller mindre frånvarande mamma och några ständigt övernattande kompisar i en lägre medelklassdel av Detroit, märkt av den ekonomiska krisen.
När hon går på dejt och ligger med en ny kille förbyts eftergoset snabbt till en mardröm. Det visar sig att Jay övertagit en livsfarlig plåga från killen, ett obehagligt människoliknande väsen som är osynligt för alla andra och som kan skifta utseende och se ut som vem som helst. Det behövs inga effekter, här skapas isande obehag av att se en person som i promenadtaktakt, men obevekligt, rör sig framåt med dödliga avsikter.
Regissören David Robert Mitchell använder sig skickligt av ljud, musik och foto. I kombination med realistiskt skådespeleri släpper han in välbehövligt syre i en trött genre. Men att kalla detta nyskapande är att ta i. Som vanligt i ungdomsskräck finns här luckor i manuset och ett par pajiga effekter samt en dos samhällskritik. Men framförallt är det starkaste budskapet detsamma som tragglats sedan tidernas begynnelse i den här typen av film: Sex är förenat med en dödsdom, tro inget annat. (TT)