Det börjar riktigt illa ärligt talat. Stolpig dialog som angränsar till pinsamhet. Tomma blickar ut i intet med lätt känsla av pretentioner. Inledningen hoppar mellan tre yngre kvinnors liv, delar går in i varandra. Lyckligtvis går "Kvinnan på tåget" mot konventionen att inledningen överglänser slutet. Speciellt i sin genre är filmen unik eftersom det är alltför vanligt att en smart historia byggs upp så mycket att alla utvägar stängs för ett bra avslut.
"Kvinnan på tåget" är baserad på Paula Hawkins succéroman, den snabbast säljande vuxenboken någonsin i USA. Jämförelsen med "Gone Girl" är oundviklig, både på grund av ton och genre.
Rachel är kvinnan på tåget, som varje dag passerar sitt drömhus där Megan bor med sin man. Rachel som är gravt alkoholiserad och deprimerad över sin skilsmässa fantiserar ihop en historia om paret i huset. Hennes egen exman bor i villan bredvid tillsammans med Anna. Historien föds ur Rachel men alla tre kvinnor har ganska stor del av intrigen. En kväll när Rachel i desperation går av tåget där huset ligger istället för hemma hos sig händer något. Dagen efter är Megan försvunnen och Rachel har nästan inga minnen av händelseförloppet.
"Kvinnan på tåget" tar sig god tid att komma fram till den thriller som tittaren förväntar sig att se. En riktigt betydande del av filmen är ett tragiskt drama om utsatta kvinnor. Missbruksproblematik, kontrollerande män, sorg. Tyvärr skildrar Tate Taylor inte de delarna på bästa sätt. På något vis är han obekväm med att lägga undan deckarhistorien, samtidigt som han faktiskt inte ägnar den uppmärksamhet till en början. Därför blir dramat styvmoderligt hanterat. Däremot tar han igen sig mot slutet. När historiens vändningar och spännande delar anländer förbättras även djupet i berättelsen. Dessutom är den lätt oväntade upplösningen upplyftande.
Överlag är "Kvinnan på tåget" varken ett genidrag eller något som de inblandade kommer att bli ihågkomna för. Men andra hälften kompenserar verkligen bristerna i första. Om du inte väntar dig att bli bländad kommer du ha en givande stund i biografen. Dessutom hamnar Emily Blunt som så ofta helt rätt. Medan Haley Bennett och svenska Rebecca Ferguson levererar sin del är Blunt uppfriskande ostädad som alkoholisten Rachel. Allt från det toviga håret till de fnasiga läpparna till den högst ocharmiga avsaknaden av behärskning ritar en bild av en äkta missbrukare. Många hade inte haft hennes mod att spela ut det fula ordentligt, men Emily Blunt är sin talang trogen.