Det senaste året har "Svenskjävel" plockat priser på inte mindre än sju filmfestivaler. I intervjuer har regissören Ronnie Sandahl förklarat filmens internationella framgång med att huvudpersonen Dino (spelad av Bianca Kronlöf) är ett annorlunda kvinnoporträtt, en ovanlig existens på vita duken.
Det finns något djupt sorgligt med den reflektionen. För samtidigt som Sandahl har rätt i att Dino är ovanlig på film, så är hon också helt vanlig i verkligheten. Hennes kombination av styrka och svaghet, skärpa och aningslöshet, är något som de flesta kvinnor ja, alla människor kan känna igen sig i. Varför den sortens person inte skildras på film är ingenting annat än en gåta.
Filmen utspelas i Oslo, dit Dino kommer för att sälla sig till den stora skara svenskar som flyttar till Norge för att arbeta. Men hon och hennes vänner är inga läkare eller ingenjörer som kan tjäna storkovan och sedan åka hem. De är städare, affärsbiträden och barnflickor som sover tätt ihop i små lägenheter för att ha råd med hyran.
Dino har en tuff bakgrund, med en alkoholiserad pappa och egna beroendeproblem. När hon börjar jobba hos en familj i kris blir livet ännu mer komplicerat men också fullt av nya möjligheter, både för henne och familjen.
Briljanta Bianca Kronlöf har fint sällskap av Henrik Rafaelsen och Mona Kristiansen som den sorgsne pappan och hans kärlekstörstande tonårsdotter. Att filmen dessutom lyckas kombinera en varm feelgoodberättelse med en intelligent maktanalys är en ren bedrift. Som kronan på verket har Sandahl petat in årtiondets bästa oneliner, när Dino får chansen att svara på några norska översittares frågor om relationen mellan Norge och Sverige:
"Sverige gillar Norge. Vi ser på er som en efterbliven kusin som har vunnit på lotto". (TT)