"De döda lever". Det är det inledande budskapet i "Spectre", som vilar tungt på idén om gamla spöken som återvänder till världen. I en spektakulärt dödskalleintensiv inledning, som bara kan beskrivas som en fenomenal fullträff, befinner sig James Bond i Mexiko och firar de dödas dag.
Givetvis turistar han inte. Han är på ett explosivt uppdrag, fortfarande lojal mot den döda M. Hemma i London hotas samtidigt hela 00-programmet och den nya M har svårt att försvara det otidsenliga agentprogrammet när det finns så mycket ny flashig övervakningsteknik. Bond tvingas jobba på egen hand utan stöd från uppdragsgivaren MI6, en vid det här laget tröttsam agentfilmskliché som borde ha fått vila i frid.
Efter en rivigt njutbar första halva, där den nördiga och älskvärda Q (Ben Whishaw) piggar upp, tappar alltför långa "Spectre" fart. Ett problem är den åldersmässigt haltande kemin mellan den konfirmandsläta Bond-flickan Léa Seydoux och den ärrade Daniel Craig, även om Bond är i bättre fysisk form än i "Skyfall".
Det är en svår balansgång att hedra sin historia och att samtidigt titta framåt. Även om Bond-filmerna alltid kommer att bära runt på sitt eget gimmickfyllda bagage är den mörkare, mer personliga berättelse om 007 som snickrats fram under de senaste fyra filmerna en modern sväng som har känts helt nödvändig.
Att de här filmerna hänger ihop blir mycket tydligt när den gamla skurkligan Spectre härmed får nytt filmiskt liv. Det är ett fiffigt återseende som knyter ihop alla trådar, från "Casino Royale" till nu. Christoph Waltzs, möjligen lite onödigt underspelade, rollfigur ekar av bondhistorik och levererar en snyggt kylig variant av Goldfingers klassikerreplik "No mr Bond, I expect you to die".
Men en deppig, obsolet Bond som ifrågasätter sig själv och gräver i sitt förflutna kan inte fungera hur länge som helst. Hur mycket jag än har uppskattat Daniel Craig och hans perfekt plågade stiff-upper-lip-Bond är det dags att låta honom få köra iväg i sin Aston Martin nu.
James Bond måste få återvända till livet han med. (TT)