Året är 1984 och IT-företaget Apple ska precis introducera Macintosh. Datorn som ska visas upp misslyckas med att säga ”hello” som planerat. Teknikern Andy Herzfield förväntas lösa problemet annars kommer han skämmas ut offentligt bland branschkollegor. Hotet kommer från Steve Jobs. Samtidigt är hans före detta flickvän på plats för att be om pengar till deras gemensamma dotter som han ihärdigt nekat faderskap till.
Som biografi är ”Steve Jobs” berättad med ett ovanligt grepp. Mannens liv illustreras genom tre lanseringar: Macintosh 1984, Next 1988 och iMac 1998. Både personen och hans entreprenörskap släpps på ett smart sätt genom dessa tillfällen. Alla problem hopar sig precis innan presentationerna. Högst troligen gick det inte till så i verkligheten. Men att sy ihop alla synvinklar på ett komprimerat sätt fungerar. Åren blir som varsin teaterakt. Generellt är filmen väldigt teatral på gott och ont. En klaustrofobisk känsla kan uppstå med alla snabba vändningar i trängda miljöer och skjutjärnskonversationer. Samtidigt är det en njutning att ta in klipska dialoger mellan de olika karaktärerna. Aaron Sorkin är en av få manusförfattare som väcker liv i de dialogtunga skildringarna som var vanliga i Hollywood fram till slutet av 60-talet.
Å andra sidan lyckas inte manuset få fram flera viktiga beståndsdelar i historien. Exempelvis finns en nära relation mellan Jobs och hans marknadschef Joanna Hoffman, spelad av Kate Winslet. Som tittare vet vi att de är nära men det framgår inte varför hon skulle gilla honom. Att de intellektuellt fungerar som sparringspartners räcker inte som orsak till hennes stora lojalitet.
En annan mycket central del av berättelsen, på vilket sätt Steve Jobs är ett geni, slösas bort. Det framgår tydligt att Jobs inte gör så mycket som någon kan vara utan. Företaget verkar däremot inte kunna göra lika bra ifrån sig utan honom. Jobs jämför själv sig med en dirigent för orkester där orkestern är alla ingenjörer, designers och annat. Så vi vet, men vi kan inte riktigt känna på vilket sätt det är en sanning. Han kan nämligen inte alltid läsa av vad allmänheten vill ha heller. Hans hemlighet förblir gömd.
”Steve Jobs” är mest märklig i sitt fysiska porträtt av mannen. Michael Fassbender försöker inte ens att likna Jobs. Han har bruna linser men inte ens håret är färgat svart. Varken gången eller rösten liknar förlagan. Fassbender spelar sig själv. Varför inte anstränga sig mer?