"Mästerskapet" följer den stolta brittiska traditionen av filmer som balanserar perfekt mellan tragedi och må-bra-känslor. Fenomenet som gör att du som tittare mår bra trots att du bevittnat seriösa orättvisor.
Nathan Ellis är pojken som i tidig ålder visar symptom på autism. Han har väldigt svårt för kommunikation och sociala sammanhang. Samtidigt älskar han mönster och siffror. Och så småningom får han sin diagnos. Föräldrarna försöker poängtera för sonen att det betyder att han är speciell. Fadern liknar funktionsnedsättningen vid superkrafter som andra inte förstår sig på. Mitt i ett sådant samtal i bilen omkommer Nathans pappa till följd av en olycka. Händelsen blir ett enormt trauma för Nathan. Parallellt kämpar mamma Julie igenom vardagen med sonen som är inkapabel att visa sin kärlek, vill inte bli rörd och tycker att allt hon gör är fel. Hon fumlar och visar på änglalikt tålamod som bara en mamma kan ha. Vad hon också gör är att hitta en lärare som kan utbilda honom i mer avancerad matematik. Så framgångsrik blir den separata utbildningen att Nathan kommer med i brittiska matematiklaget som ska tävla i en internationell olympiad.
Manuset har en del brister. Medan Nathan inte behandlas som ett skämt finns sidokaraktärer vars närvaro signalerar "människor i autism-spektrat är konstiga". Berättandet kan kännas något ineffektivt stundtals. Matematiktävlingen tar för mycket fokus från det långt mer intressanta om Nathan och hans familjeliv. Trots att trådar knyts ihop i slutet finns för många förvecklingar och omvägar som förlänger färden till målet på ett onödigt sätt. Men, "Mästerskapet" är ändå rörande vacker på det emotionella planet. Hjärtat med i varenda scen. Vilket till stor del är tack vare fantastiska skådespelare.
Asa Butterfield briljerar i rollen som Nathan. I hans gestalt ser vi hela komplexiteten i autism-diagnosen. Butterfield håller sig ifrån överspel men är samtidigt övertygande som killen som lider både av trauma och begränsande diagnos. Lika trovärdig är Sally Hawkins som den toleranta men plågade modern. Hawkins spelar kärlek och osäkerhet på mycket ärligt sätt. Och så har vi Rafe Spall, han som i princip alltid levererar. I rollen som privatläraren Humphries, före detta matematisk geni tyngd av MS-sjukdom, är han strålande. Hjärtat, tragedin och humorn som filmen bemästrar är också ingredienser som Spall behärskar och demonstrerar.