Mohammed drömmer om att sjunga i operahuset i Kairo. Men hans dröm har inte enbart hinder i form av konkurrenter. Drömmen försvåras rejält av att han är bosatt i Gaza. Vilket innebär att han måste kämpa hårdare än de flesta andra. "Idol" är byggd på den sanna historien om Mohammed Assaf, första palestiniern som vann "Arab Idol", sångtävling i tv. Dess verklighetsförankring rör den närmare hjärtat. Det mörker som trycker ner Gazaborna gör livet till en kamp på många sätt. Ändå kom Assafs familj inte från de fattigaste omständigheterna. Bara att se livet i Palestina gestaltas ur ett medelklassperspektiv är intressant. Då blir förtrycket mycket tydligare eftersom det speglas mot vad många tittare uppfattar som ett vanligt liv.
"Idol" är en mycket enkel historia som går från A till B. Han i underläge slåss mot oddsen och inspirerar med sitt kämparglöd. Till en början angränsar historien till en barnfilm. Då liknar den en del iranska skildringar, vuxenfilmer om barn. Filmens andra hälft är vuxne Mohammeds strävan efter att lyckas som sångare och den utmaning det innebär att bära en hel nations hopp på sina axlar.
Mohammed Assaf är en ganska ovanlig talang som blommat ur betongöknen i Gaza. Att spela honom ställer vissa krav. Tawfeek Barhom är skicklig men i de scener där han framträder saknar han Assafs självsäkerhet. Originalet intar en scen utan oro och med en naturlig självklarhet. Barhom är försiktig och nervös på scen. Vilket såklart kan vara ett val av filmmakarna. Svårt att säga men rollsättningen är hursomhelst en utmaning eftersom förlagan är känd.
För en i essensen opolitisk film är "Idol" målad på en politisk bakgrund. Inga brutala soldater porträtteras, inga israeliska poliser, ingen som väller grymhet över människor. Men i vardagslivets alla hörn från möjligheter som barnen inte får, till sjukvården, till rörelsebegränsningar visar Hany Abu-Assad hur ofantligt kontrollerade människor i Gaza är. Innan eftertexterna rullar står det att Assaf numera är FN-ambassadör, att han reser överallt i världen i sitt uppdrag. Men också att han fortfarande behöver tillstånd för att resa från sitt hem i Gaza. De flesta av oss i Sverige kan inte föreställa sig hur ockupationstillstånd ser ut. Men vi i den rika världen som reser överallt kan ända in i märgen förstå bedrövelsen att inte ens kunna delta i en audition fritt eller resa för FN:s räkning. På en del sätt är det långt mer brutalt att visa än poliser som skjuter.