Alexandra Dahlström regidebuterar med en dokumentärfilm om sina kompisar i musikgruppen Vulkano. Delar av framgångsrika Those Dancing Days har skapat bandet. Vad som gjorde att det förra projektet splittrades diskuteras inte, vi dyker direkt i nuet. Vulkano kämpar hårt i ett och ett halvt år med spelningar i Stockholm och Los Angeles.
Filmen har flera problem. Det första är avsaknaden av vinkel, driv och dynamik. Först mot slutet får berättelsen liv när en av medlemmarna vill gå ur bandet. Vore det inte för den händelsen vet jag inte vad som hade väckt oss.
Tittaren kommer inte speciellt nära gruppmedlemmarna. Att tjejerna beter sig som små flickor är inte heller någon vinst, om än intressant ur genusperspektiv.
Dahlström hade tjänat på att ha lite färre antal klipp där gruppmedlemmarna strosar runt i lokaler, till förmån för lite längre samtal. Flera gånger lyser filmen till när Rebecka Rolfart får breda ut sig och filosofera framför kameran. Då får vi en tydligare bild av hennes personlighet. Mer av den varan hade varit intressant. När eftertexterna rullat känner jag att jag har ett hum om Rebecka och förstår henne.
Resten av bandet vet jag inte var jag har. Kanske har Rolfart lättare för att öppna sig. Om de andra inte har lika lätt att göra så behöver regissören, som också är den som intervjuar, hitta sätt att få dem att öppna sig.