Livet är ingen dans på rosor. Det slutar alltid illa oavsett hur mycket glädje vi haft på vägen. Philippe Le Guays ”Resan till Florida” är en utmärkt gestaltning av den realiteten. Knytnävar i magen och strykningar av kinden blandas i berättelsen om åldrande far och kämpande dotter. Sorgen som porträtteras är enorm, kärleken likaså.
Både filmaffischen och starten för den här historien indikerar en lättsam komedi om en gubbe som tar sig för mycket friheter med hemhjälpen, på ett verbalt plan. Hans dotter sliter både med att han ska vara nöjd och sitt eget arbete med att driva en kartongfabrik. Än så länge, traditionell fransk film a la 2000-talet. Den skiljer sig heller inte från majoriteten av sockersöta skildringar av livets guldår på höstens kant.
Snart börjar däremot allvaret. För den som på något sätt stött på ålderdom på nära håll vet att det oftast inte är särskilt mysigt. Speciellt inte när människor börjar tappa sina förmågor och sitt sinne. Varken för personen som närmar sig slutet eller de barn/anhöriga som finns i både förgrund och periferin. Nu påminner den mer om österrikiska ”Amour” men inte berättad med samma hårda mörker.
Claude (Jean Rochefort) är en 80-åring som inte riktigt klarar sig själv längre. Ett faktum han inte har försonats med. Oavsett vilken person dottern Carole (Sandrine Kiberlain) anställer för att hjälpa honom besvärar han dem så pass att de drar. Carole å sin sida tampas med både fadern, företaget och en familjetragedi vars ringar fortfarande sprider sig på deras livsvatten. Inte heller blir situationen enklare av att Claude försämras trots att Carole försöker lösa situationen.
Skådespelarinsatserna från Jean Rochefort och Sandrine Kiberlain är mäktiga. Rochefort i rollen som Claude spelar på alla strängar i sin repertoar. Skämtsam, kärleksfull far byts ut mot en man tyngd av livets diverse örfilar. Sedan blandar han in den dementa dimensionen så övertygande och äkta att jag tappar andan. Hela gestaltningen av ålderdomens verklighet är så trovärdig att ögonen till slut inte kan hålla igen alla tårar. En lågmäld sorgexplosion frigör det tragiska trycket inuti.
Nutiden blandas både med fragment av fantasier, drömmar och av minnen. Dessa bitar förstärker och bekräftar utan att förvirra. Vad som också är en stark pelare i berättelsen är kärlek. Utan någon som helst sentimentalitet framhålls kärleken inom familjen. Kärleken som förvisso klarar av utmaningar, men inte kan rädda allt från livets smällar.