De frånskilda puddingarna Micke och Veronica träffas och klickar trots att han är snickare och hon läkare. David Hellenius och Izabella Scorupco har fin kemi och anslaget är rappt och småkul. Kanske, tänker den hoppfulla, kan det här vara en uppdaterad "Adam och Eva" med nutida problem, som hur man ska få ihop två spruckna familjer till en, om klasskillnader och om vilken typ av bänkskiva man ska välja till köksrenoveringen.
För att ingen ska missa vad som står på spel rullar den nya familjen i på Kärleksvägen 2.0 när det riktiga eldprovet vankas – gemensam sommarsemester i Bohuslän.
Filmskapare måste inte uppfinna hjulet varje gång. Ibland räcker det gott att göra något ljust och kul vars största funktion är att roa för stunden i bistra, mörka tider. Det går att komma ganska långt med standardformen för en romantisk komedi och en vidunderligt vacker Izabella Scorupco på solkyssta klippor.
Men när filmen verkligen ska ta fart är det inte mycket som klaffar. Vi serveras lite vag klasskamp, lite produktplacering och skämt som i åtta fall av tio annonseras långt i förväg. Inga känslor bottnar, inga relationer utvecklas. Som publik ställs man mer inför faktum. Barnen hatar varandra. Ok. Oj, nu gillar de plötsligt varandra. Jaha. En lånad skiftnyckel som absolut inte får försvinna tappas bort. Hur? Oklart. Han som äger skiftnyckeln blir arg. Men sedan är han plötsligt glad. Fast han inte har fått tillbaka skiftnyckeln. Och sådär håller det på. Barndomstrauman löses på tio sekunder och förälskelser uppstår på oklart vis.
Här finns några ljusglimtar, framförallt i den vackra manliga vänskapen som utvecklas mellan Micke och semestergrannen (Dag Malmberg). Och Suzanne Reuter är givetvis som gjord för att spela överklassbitch. Men vissa saker behövs ändå för att lyckas med bred, lättillgänglig komedi. Som stringens i manus, riktiga skådespelare och visuella gags. Sånt där stoff som Hannes Holm och Måns Herngren och Lasse Åberg skapade humorklassiker av under sin storhetstid.