Du har förmodligen hört talas om Bobby och Peter Farrelly. Har du inte det har du hört talas om någon av deras filmer. Allt från ”Dum och dummare”, till ”Kingpin”, ”Den där Mary”, ”Mina, jag & Irene”, ”Min stora kärlek” och ”Fäst vid dig”. Förmodligen ringer inte någon kvalitetsklocka inuti dig när du tänker på dessa filmer. Motbjudande men också rolig komedi. Om du också trodde att Peter Farrelly aldrig kunde blanda sina komiska färdigheter med socialt samvete är du förlåten. Trots allt har regissören tidigare gjort en sport av burdushet.
60-talets New York. Förändringarnas våg sveper USAs norra städer men rasismen är fortfarande ett faktum i människors vardagsrum. Tony Vallelonga arbetar på nattklubben Copacabana. Hans stora intressen i livet är våld och mat. När klubben stänger för renovering i två månader blir han tvungen att hitta nytt jobb eftersom familjen behöver pengarna. Tony tar tjänsten som chaufför hos dr Don Shirley. En renässansman tillika musiker som ska ut på turné i amerikanska söderns djupaste fåror och önskar sig en chaufför som också kan hålla trubbel borta. Männen är varandras motsatser. Den vita italienaren är högljudd, gränslös och utåtagerande. Den afroamerikanska pianisten kulturell, urban, finsmakare och extremt kontrollerad.
Viggo Mortensen som Tony är fullständigt explosiv. En skådespelare som gång på gång briljerar, häpnar och blir till de roller han gestaltar. Du ser inte Viggo Mortensen, du ser Tony Vallelonga. Tony som skulle kunna vara Aragorns totala antites. Mortensen har sakta men säkert, över decennier, arbetat sig upp till en av filmbranschens giganter. Som Tony Vallelonga visar han på sin enorma förmåga. Mahershala Ali är inte långt bakom heller, han som fullständigt imploderar. Som tar sin gentleman och följer förvandlingen från inre oro till harmoni. Som bär Dons tysta värdighet inrullad i smärta.
Peter Farrelly har valt humor som främsta tillgång även i ”Green Book”, men han skjuter in en ständig påminnelse att den verkliga historia han berättar inte är ett skämt. Jag har sällan skrattat så mycket under en film samtidigt som det hugger inombords. För all dess hjärtlighet kan ”Green Book” upplevas som ett verk i behov av lite mer subtilt manus. Och Farrelly kunde kostat på sig att utmana sin publik mer. Det finns utrymme att låta rasismen ta mer plats. Samtidigt handlar historien främst om två omaka vänner som hittade varandra och gjorde varandra bättre. Och denna berättelse har gjort sin regissör bättre än någonsin.